Idag hittade jag två saker: min gamla Minolta Z3 och den här fliken på hemsidan. Igår var ju en strålande dag och jag hade med mig kameran ut. Den riktiga kameran. Idag åkte jag skidor och ville ha nåt litet, men ändå mer än mobilen med mig. När ögonen föll på minoltan blev jag glad: DEN! Väl hemma igen så insåg jag att minoltan och mobilen håller ungefär samma klass. Very bad class. Vilken tur då att jag också hittade denna sida att gömma bilderna på!

Hur som helst blev det flera timmars skidåkning denna halvklara lördag. Först i skogen på Vilsevägen bortom Hallandsstigen. Där är det ingen mer än jag som går och den nu upptrampade stigen var bra underlag för skidorna. Föret var strålande och så skönt det var att slippa pulsa.

Hundarna pulsade däremot mer än gärna - långt från de farliga skidstavarna.

Längs Vilsevägen är det ganska klippigt - hällskogsmarkerna ligger på båda sidor och ger bra utkiksplatser för schnauzer.

Skogen gick bra att åka i - alla stenar är täckta av ett pansartäcke och även om hinder dök upp här och var, var det inga problem med de rätt korta salomonskidorna.

Mina skidspår hör inte till de snyggare... men så får Vasaloppet vara för min del också.

Här och var dök små gläntor upp - riktigt fin skog hade vi hittat.

Ankan hade stort besvär att hålla reda på allt, sin matte, Embla och alla goda snöspårsdofter.

Rulla sig och bara njuta, måste hon också hinna med.

Här och var fanns också lövträd. Titta så viktiga dom är för hålbyggarna!

Rådjuren har det inte lätt med det sega snötäcket.

Jag åkte i skogen utan tanke på var vi var och trodde därför att vi skulle behöva åka tillbaka i samma spår - men så kom vi ut på bakvägen mot Anksjön. Så bra, nu blev det en runda istället.

Och strax stod där den lilla rara Kian och väntade.

Lite smutsig kanhända, men hjärtinnerligt bra.

Det halvsoliga ersattes av helsol och lusten att vara ute mer drog iväg oss till Trojas Bakficka.

Fast där var något, sa hundarna.

"Något" var en skoter med släpkärra, men den var på väg bort. Sån tur.

Hela "slätten" till dansgolv.

Så man skrattar ihjäl sig, sa Embla.

Måsstenen och Trojas grav bakom tvillingbjörken ser helt annorlunda ut från sjöhållet. Sista gången vi var ut på den här isen - korsade sjön, alltså, då var den kära rödpälsen med.

Trött Anka - det har blivit några timmars utevistelse nu och isklumparna plockas ständigt bort, både av matte och Ankan själv.

Den halvtrimmade har också slagit av på takten, men inte på utkiket - ständigt alert. Men nu åker vi hem. Och Minoltan, den får fortsätta sin törnrosesömn i skåpet för gott.