Och när jag sett den bölar jag en gång till. Mycket värre. För om nu lejonet fortfarande är så människopräglat, hur kommer det då att känna sig när det blir övergivet igen?

Sen sansar jag mig. På en av småfilmerna som finns under* - när man sett huvudfilmen - syns samma sekvens men där med en skymt av George Adamson. Han och Joy Adamson förde ut en hel del lejon och leoparder till frihet från slutet av femtiotalet och framåt. Med mer eller mindre lyckat resultat. Lejonet "Född fri Elsa" känner alla till. Hur det gick just för detta lejon framgår inte, vad jag kan se.** Både George och Joy Adamson mördades av tjuvjägare.

Gråt inte mer, dumma matte. Det var länge sen, detta.

*När jag tittat på denna film femtiotolv gånger, så syns inte längre småfilmerna under. Fast dem kan man se om man trycker på "You" i "You Tube". Jag har aldrig lagt upp något från You Tube förut, så jag vet inte så mycket om hur det fungerar. Ett vet jag och det är att hundar och matsäck och matte packar in sig i bilen och styr mot havet - algfritt hav. I ryggsäcken finns också "För alltid fri" av Joy Adamson, den tredje och sista i triologin om lejonet Elsa.

Ganska sönderläst! :o)

**Sen hittade jag detta om lejonet Christian:

Christian left the Kora Reserve in 1973. He made his new territory along the Tana river, but when the Wakamba herdsmen kept bringing their livestock to his hunting ground, he moved on. George Adamson said in his autobiography, "I used to count the days on which we hadn't seen Christian, but when they reached 97, I gave up recording them in my diary." Because a lion can live from 12 to 15 years in the wild, Adamson believed that Christian ended his days in the Meru National Reserve only a few miles up river. As for the two guys, the Born Free Foundation tells me that Anthony "Ace" Bourke (referred to as Ace "Berg" on YouTube) lives in Australia as a lecturer and expert in the area of Aboriginal Art, and John Rendall lives in the UK and is a Trustee of the George Adamson Wildlife Preservation Trust.

Och detta från Wikipedia:

Christian was a lion purchased in 1969 by two Australians living in London, John Rendall and Anthony 'Ace' Bourke (sometimes erroneously cited as Ace Berg) from Harrods department store. They had discovered him for sale in Harrods' exotic pets department and, concerned for his conditions and fate, decided to buy him.

Rendall, Bourke and their girlfriends Jennifer Mary and Unity Jones cared for the lion until it was a year old. Christian's increasing size and the cost of looking after him led them to the realization that they could not keep him in London for much longer. The solution came when Bill Travers and Virginia McKenna, stars of the film Born Free, visited Rendall and Bourke's furniture shop, where Christian spent his days. They suggested that they ask the assistance of George Adamson, the Kenyan conservationist who, together with his wife Joy, was the subject of their movie. Adamson agreed to help them rehabilitate Christian into the wild at his compound at Kora National Reserve.

Adamson slowly introduced Christian to an older lion 'Boy' and subsequently to a female cub in order to form the nucleus of a new pride. This approach was successful and over the course of several years the pride established itself in the region around Kora.

External images Christian with London owners John Rendall and Anthony Bourke Christian with George Adamson at Kora National Reserve. When Rendall and Bourke were informed by Adamson of the successful result in 1971, they traveled to Kenya to pay one last visit to Christian in order to say goodbye. Adamson warned them that it would most likely be a wasted trip as he had not seen Christian's pride for nine months. However they discovered when they reached Kora that Christian and his pride had returned to Adamson's compound the day before their arrival.

The film currently on Youtube took place in 1972, not 1974 like the video says. A final reunion did take place in 1974 similar to the one filmed in 1972. After 1974, George Adamson lost track of Christian and assumed that he lived out his life in the Meru Reserve. This information comes from one of Adamson's books.

According to Rendall, "We called him and he stood up and started to walk towards us very slowly. Then, as if he had become convinced it was us, he ran towards us, threw himself on to us, knocked us over, knocked George over and hugged us, like he used to, with his paws on our shoulders."

The reunion lasted until the next morning when everyone went to bed. According to Rendall that was the last anyone saw of Christian.

Nej, nu får jag väl ge mig... men nog blir man gripen.

Fall | 2008-07-27 |

Den 25 juli kom då äntligen lönen. Det platta Uppland passade inte min sinnesstämnings bergväggar och stup, så samma dag stuvades Grisen - numera kallad Det Förbannade Svinet (DFS) - full med hundar och kudde. Kosan styrdes mot Dalarna. På bilden har vi just varit ute på en fruktlös tur i sökande efter svalkande vatten att bada i. Ett gyttjigt dike var det enda Ankan fann. Såna hittar hon vartän vi än är - Sahara är säkert fyllt av såna också, bara man sätter på sig en röd anknäsa och letar.

Vi hade behövt det svala vattnet. Bland alla sina andra krämpor har nämligen DFS:s acc gett upp sedan en tid. Inga åtgärder före lön och den kom ju på en fredag. Att det sen var varmast i landet - en bra bit över 30 grader - just dit där vi begav oss, var väl att hantera som allt annat i livet. Stå ut.

Det är länge sedan jag bott i Hôtel Automobil. Sist var det i en Renault 5 som följdaktligen kallades Hôtel Renååå. Då fanns både Kim och Troja och varken skägg eller anka var ens påtänkta. R5:an är en mycket liten bil och för att få plats att sova måste passagerarsätet fram monteras bort, baksätet fällas och en hel del finurlighet behövdes till för att få det hela bekvämt. En C5-kombi är däremot en pråm. Inga särskilda ansträngningar krävdes. Skuffen är mer än nog stor nog åt hundarna och för mig räckte ett bakåtfällt förarsäte och så huvudkudde och filt.

Alla småbilder här är mobilbilder. Vi kom så till Mora. Där finns en restaurang, Wasastugan, som specialiserar sig på amerikansk mat. Där hade jag tänkt frossa efter en lång dags färd mot kväll, men fick ge mig. I Mora (kanske på fler ställen också) är det nämligen Classic Car Week just denna vecka och bland annat Wasastugans gräsplaner invaderades av entusiaster. Jag tycker att gamla bilar är fina och ofta spännande att se, men ståhejet runt är inte lika roligt. Snabbt insåg jag att skulle jag beställa mat, hade väntetiden blivit orimligt lång. Det får bli en annan gång. I stället köpte jag en kula italiensk glass och kaffe i caféstugan som hör till huvudrestaurangen.

Orsa nästa. Den här cykeln står utanför pengaautomaten. Tips för den som vill ha sin cykel ifred!

Nytt sökande efter vatten. Vi gick och gick längs skogsvägen här. På min Garmin hade jag sett en sjö alldeles nära bilen, men hur vi än letade så var där bara knastertorr hedskog.

Det enda undantaget var ett vadställe över en bäck. Hade vi följt det flödet skulle nog sjön dykt upp, men jag valde stigen.

Ankan njöt ändå av svalkan och plaskade runt med liv och lust.

Vid åttasnåret på kvällen kom vi fram till ett av målen: Helvetesfallet. Bilderna kan på inga vis göra rättvisa åt vattenmassorna som rasade ner mellan djupa raviner med ett bedövande dån. Sådan tur hade vi, att vi hade detta paradis helt för oss själva. När vi kom fram till parkeringen var där just en annan familj i färd att ta sig ner. Dottern såg dock den branta trappan som inledde nerfärden och tvärvägrade. Den sena timmen gjorde också sitt till att det var tomt på folk och just så ville jag uppleva denna stund.

Med lite möda tog vi oss ner till själva forsen. Hundarna uppskattade inte dånet lika mycket som sin matte och något badande här var det inte tal om.

I vårflod är mängderna vatten förstås mycket större, men det var fantastiskt imponerande som det var nu också.

När vi lämnade forsen och kämpade oss upp för branterna igen, var det skönt att det ändå var kväll. Mitt på dagen hade samma företag varit helt outhärdligt.

Färden gick vidare genom den karga Orsa Finnmark och vi letade oss fram till Bössfallet.

Den avhuggna skylten har jag sparat här bara för min egen skull. Storstupet och Lusbofallet får vänta tills en annan gång.

Bössfallet är mindre än Helvetesfallet, men här är också otroligt vackert. Jag valde att ta bilder med lång slutartid nu - det ger vattenflödet så mycket mer rättvisa.

Precis mellan stenen i förgrunden och det fallande vattnet bakom badade jag. Åh, vilken känsla!

Ankan höll inte med alls. Såna påhitt och stenarna är obekväma att ligga på, matte!

Vid Bössfallet finns ingen parkering, bara en liten utvidgning av den smala grusvägen. DFS har ändock en och annan god egenskap att värdesätta: möjligheten att hissa upp bilen. Är det ojämn terräng, är det bara att trycka på en knapp, så höjer sig bilen ganska mycket och underredet får stor markfrigång. Jag hade tänkt att vi skulle äta kvällsmat samtidigt, jag och hundarna, men deras gräsätande på väg ner mot Bössfallet berättade för mig att det var hög tid för dem att få något i magen. Och klockan var faktiskt efter 10 på kvällen, så det var inte så konstigt alls.

När de glufsade i sig sina torra hundmatskulor, påmindes min egen tomma mage och vi vände Finnmarken ryggen. Så här dags fanns inga andra matställen än det nyöppnade McDonalds i Mora att tillgå och jag slog till med två cheeseburgare och en Big Tasty. Så glad jag är att dom på jobbet lärt mig handla från McDrive! Det var skönt att slippa gå in i lokalen - en massa folk var där. Jag köpte också förtänksamt en mugg kaffe att spara till morgonen. Nejdå, jag har inga problem alls att hiva en mugg kallt surkaffe - koffeinet måste jag ha när jag vaknar och jag hade inga kaffekokarattiraljer med mig.

Ett slag funderade jag på att åka hem. Jag var inte för trött för att köra och jag hade sett det jag kommit för den här gången. Men DFS hjälpte mig till beslut: enögd som bileländet är just nu, så såg jag inte ett skvatt med den lampa som trots allt hade ljus. Vad den lyste upp, vet endast Citroëns konstruktörer. Inte var det vägen i alla fall.

En liten badplats vid Orsasjön, helt tom så här mitt i natten, blev bra. Jag skulle bara låna den några få timmar och hoppades att ingen skulle gå miste om sitt efterlängtade ensamma nattadopp bara för att det stod en grisbil där och skräpade. Med magen i fyra hörn av all mat sov jag sen ganska gott. Ett par gånger vaknade jag till av sång från den närbelägna gården med siberian huskies. Ett trettiotal såna finns där och vintertid bedrivs hundspannskörning. Började en av hundarna yla, var snart hela gänget i gång. Fast det lät inte så illa, verkligen mer som ett slags sjungande och det slutade också alltid snart.

Den tidiga morgonen var underbart vacker. Jag badade länge i det grunda, varma vattnet - skönt så dags på dygnet - och svepte kaffet utan att blinka. Mätt i magen fortfarande, så den här gången fick hundarna äta utan avundsjukt suktande från min sida.

Avstånden är mycket längre, men samtidigt är också vyerna med de blå bergen i bakgrunden mycket intensivare än vad som framgår på bilderna.

På själva badplatsen råder hundförbud, men vi gick vid sidan om. Den löpande Embla är inte intresserad av mer än lite tassaplaskande nu, men Ankan sjavade på längre ut. Kvardröjande dimma låg som guldrök över vattenytan.

Bortom Färnäs och Nusnäs hittade min Garmin detta åt mig!

En fantastiskt vacker liten vik av Siljan bredde ut sig alldeles spegelblank.

Inga boningshus, bara en lång radda båthus, ungefär dubbelt så många som på bilden.

Nästan alla båtar var flatbottnade träekor. Även här var det mycket långgrunt, så djupa kölar skulle bara vara till besvär.

En lycklig Anka kunde fortsätta sitt sjavande i vattnet, medan Embla skrotade i vattenbrynet.

Allt medan morgonsolen steg och snart började bli väldigt varm igen lufsade hon runt där, min Anka. Jag badade inte igen - det fick vänta till den sköna kalla Anksjön hemma. Blixtvisiten i Dalarna var över men hade varit mycket lyckad. Balsam för själen och lycka för två fyrbenta hjärtegryn.

Fast en hotellfrukost på Vida Blick i Rättvik missade jag inte. Mmm, den smakade alldeles underbart och var en perfekt start på en alldeles för varm återresa, där de våta baddräkterna - den ena från Bössfallet och den andra från Orsasjön - kom väl till pass som kyldukar runt halsen!