På förmiddagen före Attisbesöket gick vi ner till Ätran. Plums i direkt var vad som gällde för hoffarna, Embla däremot är en sommarbadare och höll sig vid kanten.

Svart moder, blond dotter.

Hoffarna verkar ha en stor förkärlek för att skopa vatten med munnen.

Själv skulle jag dra mig en aning för att kliva i, men såna petitesser bryr sig inte ankor och deras släkt om.

Ruska av dig vattnet rakt över matte du bara, Ankan!

Vackra syster Inez kliver belåtet runt och skopar vatten hon också.

Det är alltid så fint härnere och ett måste att gå ner hit - helst ofta - under ett äkta hallandsbesök.

Morgonen efter Attis-besöket var det EFIT-dag och jag hade tänkt köra jag också. Men uthålligheten räckte inte och dessutom hade det i princip blivit samma som Mona-Stinas EFIT, så titta där i stället.

Efter frukosten gick vi uppför Pukasjöhultsvägen. Förra året körde timmerbilarna skytteltrafik där, för att tömma skogen på Gudrunfallna träd, men nu var det lugnt. Det blåste en del, men än skulle det dröja någon dag tills nästa eländesstorm.

Vi beundrar den perfekta formen fritt växande granar ofta får i beteshagar.

Som alltid far hundarna runt, men kommer snällt på inkallningarna.

Överallt porlar vatten och den mjuka björnmossan växer sig enorm.

Före "Per" men efter Gudrun och med allt vatten i markerna står träden löst ändå överallt. Tur vi inte tog bilen upp.

Självklart klämde Mona-Stina i med sitt "fasiken vad fint jag bor" när vi kom tillbaka ner i Ätradalen. Så rätt, igen.

Sen bar det av in till Rådmansgatan och lejonen Elli och Sanni. Husse Milan bjöd på helt sagolik ugnsbakad öring.

Stupmätta begav vi oss ut till Ringsegård. Härligt väder och tillräckligt folktomt, trots att det var lördag.

Gull-Marie brukar kalla sin Sanni för jätteharen. Hahaha, precis så skuttar hon efter Elli här.

Inte bara havet och strandkanten är spännande. I dynerna gömmer sig mycket gott.

Ankan måste absolut komma och lägga sig i när Embla och Sanni umgås på tu man hand.

När hon förstört klart där, gafflar hon vidare till Gapa och Morsan.

Hitut kan kan man gå när vattenståndet är lägre, men inte idag.

Ankan njuter av varje sekund. Man skulle ha sig ett Ringsegård här också. Fast dalälvsstranden duger rätt bra som ersättning, när jag tänker efter.

Elli och Embla höll sig mycket uppe i dynerna idag, men då och då kom åtminstone Elli ner för en måsjaktsavstickare, till Sannis glädje.

Fem stora och glada hundar som kommer bra överens.

Sanni tycker också att det är skoj, trots inledande blyghet inför odräglig Gaffla.

När vi kom tillbaka till bilarna kunde äntligen den ensamma ryttaren dra fram över stranden. Hon hade säkert väntat ut oss. Det måste vara underbart att rida sådär i vattenbrynet!

Jaha. Dagen därpå kom Per och drämde till allt. Strömavbrott periodvis, rätt kallt och vinden röt så jag trodde hela Murarstugan skulle flyga ner i Ätran. Några bilder från stormen blev det inte, men gårdagens skott på Trissan, den vackra Murartösen, får avsluta.

En väldigt vacker katt som här balanserar på en hylla full med grejer, utan att ha ner något enda dugg.

Fast även hon blev trött på kameran...

Jo titta, en bild från stormdagen tog jag. Har dock ingen aning om vem den hunden tillhör!

Tack, Murarfolket, för att Bastun fick bli min några dagar igen! :o)