Dagbok 3

Vicken Embla!

eller
En stackars schnauzers
öden och äventyr
Till andra öden
Tidigare öden
Otroligt tidiga öden



Söndag 1/2 2009

Dragigt, sa Embla

SMHI (SverigesMultiHycklandeInstitut) hade utlovat sol över Schnauzerstugan idag. Och trots allt lever vi på hoppet, men smällarna rungar sedan desto hårdare. Mulet var det. Mulet förblev det. Minusgrader, några stycken, 15 cm snötäcke, hårt, hårt packad, med en halv cm nysnö som topping. Efter mångt och mycket dystert grubbleri uppenbarade sig en förströelse: skidåkning! Två draghundar, perfekt före - vad skulle väl bättre kunna rädda en usel söndag?

Det var ett tag sen nu, före Ankans tid, faktiskt, som denna aktivitet var vanligt förekommande runt Stugans tassemarker. En schnauzer i selet har hittills känts som ett enklare alternativ, än det med en hoppetossa i fören. En torped i guldförpackning vars tokryck av hoffefnatt skulle få matte och rent av hela världen att tippa över ända.

Ändå. En stoppad nomesele är just inköpt för detta syfte och måste väl ändå få komma till användning. De är krångliga, dom där selarna. Särskilt när tåtarna har vridit sig åt alla omöjliga håll och sedan förväntas redas ut av en för ändamålet helt olämplig matte. En svettig kvart senare satt det ändock på plats till glädje för en stackars schnauzer, som under sessionen fått vänta bakom stängd dörr och där hoppat jämfota på rumpan av iver.

Det praktiska dragbältet som vi en gång fått av Gull-Marie med lejonen angjordes, liksom bältesväskan för rullkopplet som var tänkt för Ankan ute på Skallbyfältet. Efter ytterligare en kvarts funderande över hur salomonbindningarna nu fungerade igen, ett tiotal omgångar tappade stavar och ihoptrasslade ben, samt två ytterst skeptiska hundar (inte varje dag matte viftar ilsket med vassa käppar - eller vad hon nu höll på med), var vi på iväg.

Skidföret var verkligen underbart, precis som tänkt, vilket också Ankan tyckte - även om hennes uppgift som draghund inte blev precis som önskat....

Ändå for hon inte iväg i stormryck, utan lullade snällt efter, vid sidan och framför, på respektfullt avstånd från de farliga käpparna och då föll matte till föga. Hon kunde faktiskt ta sig fram helt på egen kraft och Ankan bara väntade på att få ge Embla en match i "sisten är en äcklig katt".

En stackars schnauzer blir en äcklig katt rätt ofta.

Efter ytterligare ett halvlyckat draghundsförsök, fick det räcka för denna omgång. Långt i fjärran hade molntäcket retsamt spruckit upp, så dags när det redan började mörkna.

Sådan var en stackars schnauzers usla söndag, som endast räddades av oxöron och mattes upptäckt att det går att rensa vissna blad i krukväxterna med hjälp av dammsugaren.



Torsdag 2/10 2008

GÅ OCH HÄNG DIG, MATTE, sa Embla!

Expoveckan straffade ut sig själv med ryggkrasch som inte blev ett dugg bättre av påtvingad dusch av Anka, trasig tvättmaskinslang med påföljande översvämning i badrummet gånger två och andra svårt att låta bli att fixa med-saker.

Följdaktligen har perspektivet varit sådant som på bilden största delen av veckan. Kortare hundturer, med desto mer fart i för de fyrbenta, lite lydnadsträning i köket: Embla utför moment, Ankan gör tvärtom - t ex hämtar Embla sin apport och avlämnar korrekt, medan Ankan finslipar utspottningstekniken.

Igår, efter översvämningarna, var det lite extra ajjigt ett tag, men lösningen fanns närmare till hands än man skulle kunna tro.

I stallet, numera hönshuset, hänger uppbindningskedjorna för tidigare travhästen kvar i taket. Såna där som man sätter fast i grimman/betslet på hästen med lite höbalsnöre längst ut, ni vet, för att pållen ska stå rätt när man t ex lindar skånkarna på den.

De hänger stadigt i taket, kedjorna och är försedda med mjuk slang runt själva metallen. Väldigt dammig slang, men så blir det med yra höns.

En sån kedja att sträcka ut i och ryggen kurrar belåtet av avlastningsglädje! Från A-ont är vi därmed redan på X-bra och kunde vi inte kommit på detta tidigare?

Så: "Gå ut i stallet och häng dig, matte", säger Embla med uppfordrande bläng, så snart det hörs minsta aj-pip.



Lördag 20/9 2008

BURR, sa Embla!

Veckan som gått har varit en blandad mobilkamerakompott, även ur en stackars schnauzers perspektiv.

Som den nu färdiga asptrappan i Uppsala. Den fick bara Ankan se... mycket orättvist.

Och pumpen som man numera kan sätta gång i S:t Eriks källa fick man inte heller begapa, och ändå var där en turist som gjorde fel och fick allt vatten över sig. Dumma matte som var för blyg att fotografera detta!

Bronsgubben på Östra Ågatan var inte ens varm denna dag, kunde Ankan surt förmedla.

Matte glömde allt vad bajspåsar hette en dag efter jobbet och jackfickan fick duga som behållare. Trattkantareller med peppar och salt från början, det var något det!

Lafssjön en dag då bara svanar och ankor badade. Matte hade glömt utstyrslen som absolut måste till.

Denna fadäs togs tillbaka dagen efter och badtemperaturen låg nu på modesta 12,3 grader. Hoj! BURR! sa en stackars schnauzer och bligade misstänksamt på sin matte tillika matmor.

Till och med en Anka kröker rygg i ishinken.

Röd flugsvamp är så vacker så och matte önskar hon var en snigel och kunde äta varenda smula. Sån är en stackars schnauzers matte och då förstår ni till fullo, eller?

Den här fulingen växer bland trattkantarellerna och är oerhört rikligt förekommande denna höst. Akta! Livsfarlig. Ni vill väl inte hamna i Aftonbladet, va?

Bildbevis på mattes badkonster. Tvätt och badattiraljer i en tęte ā tęte.

Goooood blek taggsvamp har poppat upp i alla hörn och kanter. Med lite ost och bröd och andra tillbehör kan även en schnauzer låta sig väl smaka.

Lördagsmorgonen (idag, alltså) bjöd på detta. Tidningbud i diket. Ha! Eftersök av rutinerad schnauzer visade sig obehövlig, budet hade redan räddat sig undan den pinsamma fadäsen.

Ah... välbehövlig återhämtning efter lång dag på jobbet... schnauzerskogarna är räddningen från alla galna stadsbesök, isbad och övriga tokiga mattepåhitt.



Tisdag 12/8 2008

Fy Fabian, sa Embla!

Räcker det kanske inte med att en stackars schnauzer måste börja jobba igen? Omdrällas av tusentals djur och några svin. Skulle det då tvunget hälsas på på Hästridarstället, där besökets höjdpunkt också just var grisigt?

Ack och ve, men numera huserar inte endast de gooooda rosa grisarna där på Stället utan även en svart sate. En Fabian. En fuling helt i klass med de två illvilliga suggmatronorna på Spånga.

Inte nog med det. Detta svin av sugga född kan göra schnauzerkonster! Han, alltså menar "det", kan snurra, sitta fint, och hoppa upp och pussas. Så gruvligt! Vem vill ha sig en sån trynsmäll på nosspegeln, man bara undrar.

Skägglös och allt.

Nja, i så fall är dessa tre så mycket bättre. De blir väldigt goda så småningom. Svinaktigt goda, rent ut sagt.

Herr´n på Hästridarstället, Ozzy, har ett mediums egenskaper. En stackars schnauzer i efterlöp var mindre intressant än den blonda bimbon i kommande, synade han korten bestämt.

Uppländsk djupskog med äntligen regnpåfyllda pölar, var ett av essen Ozzy försökte flirta med. Saken var bara den, att Bimbon höll en säkerhetsradie på 25 meter till denna enormt respektingivande varelse. Vad en stackars schnauzer tyckte och tänkte gav han inget för. En stackars schnauzer är det verkligen synd om!

Latex. Han heter så, leopardgeckon. Fråga inte en schnauzer varför. Såna där finns på Jobbet också. Fullständigt onödiga är dom.

Gamla Gustavskopian Tigger är något annat. I en GOD schnauzervärld är detta ett fullt godtagbart jaktbyte! När blir världen GOD, matte?

Långhåriga Musse lämnar man ifred. Tyvärr.

Godgrisförsörjaren ser till det. Och den där Fabian har redan fattat galoppen. Ofattbart!

Detta är då mer tydligt i en stackars schnauzers begreppsuppfattning. Skotork ā la yngste sonen. Udda, men ytterligt praktiskt, som var och en förstår. Så ska världens ting skötas!

Fy Fabian för resten!



Lördag 2/8 2008

Embla Babianrumpa är i farten igen! Åh, det var på tiden, efter två gånger slätrakning med elak ostersax. Den varma värmen, eller snarare det heta helvetet, renderade denna enorma förlossningsprocess som all tidigare motighet inför trimning skapat. För, vem, säger vem, kan med att hålla i en klippapparat som strax antar samma temperatur som sommarsol i zenit? Det räckte med hals och naken emblarumpa - att det ska vara så svårt att inte göra kalhygge där! - för att stråplockning skulle upplevas som ett svalkande alternativ.

Löpsk stackars schnauzer är ganska nöjd ändå, för en gångs skull. Kortkort är bättre än långklänning i ylle sommaren 2008. Som vanligt bara konstnärligt halvfärdig visserligen och med lustig skäggalock. Eller... bedårande skäggalook!



Onsdag 30/7 2008

Tidens skägg bleknar och slits och en stackars gammal schnauzer är det alltid synd om. Alldeles särskilt nu i löpska tider. Inget ståtligt gråskägg att tillgå, bara en dum blondin till anka. Bimbon, som matte dessutom kallar vacker - pyttsan, en anka är en anka och förbli du sån vid din läst! - gör sitt bästa att iklä sig gråprins roll. Det om något visar och bevisar de två renaste av sanningar: 1) en stackars schnauzer är det alltid synd om och 2) en stackars schnauzer har alltid rätt.

Sen är det annat som inte förstås av okunniga - som matte. Just i dessa tider finns det sånt som viktigare än annat. Mat, tex, är viktigt. Sån bör serveras i rikliga mängder. Helst fri tillgång alla dygnets timmar. Inte som matte gör, sniket plocka undan av den redan ynkliga portionen i det hon påstår att somliga ser lite knubbiga ut.

I sanning ett okunnigt uttalande. Kanhända pälsen är lite tjockare just kring midjan och vems fel är det om inte just mattes?

Plötsligt ska det motioneras en massa mera också. Just i dagarna räddas en stackars schnauzer av det faktum att det är väldigt varmt, runt 30 heta grader, vareviga dag. Alltså: bada. Säger matte. Ut i vattnet med dig. Hämta pinnar, simma med vacker anka, hälsa på svanparet och deras ungar.

Det sista menar hon inte så där riktigt. Det är bara ett lurendrejeri för att få en stackars schnauzer i sjön. Den stackars schnauzern vill inte. Det är blött i vattnet. I ett tillstånd av viktigt löp känns det våta kallt och hemskt, inte ska väl det vara så svårt att begripa?

Uppenbarligen, för mattes listighet känner inga gränser. Vad gör hon alltså? Hon sliter ett stackars schnauzersinne alldeles mitt itu genom att lägga mat i vattnet. Goda, läckra torrfoderpullor ligger där och guppar retsamt och vad är då att göra? Vittringsduktig skäggnäsa, stengetssäkra rasben och lindanssmidig lekamen (icke det minsta knubbig alls) - det är schnauzerns signum. Men det finns gränser för hur lång en nos kan bli och hur mycket en kropp kan tänjas. Det oundvikliga slutet blir alltid ett förödmjukande magplask rätt i böljan.

Den blonda bimbon blir förtjust och hoffar runt i våldsam fart och dråsar så i all sin klumpighet ner mitt bland schnauzer och foderkulor. Med förvivlan får då den stackars schnauzern inse att allt varit helt förgäves. Tryckvågen från de fyrtio blonda kilona får den goda, goda maten att dränkas bortom all tänkbar bärgning och räddning.

Alltså. En schnauzer är det alltid synd om och en schnauzer har alltid rätt. Så är det. Dagarna lång och i tidernas evighet. Amen.


Till andra öden
Till tidigare öden och äventyr
Till jättegamla öden och äventyr