Igår rullade livet på som vanligt här i Schnauzerstugan. Med en stor skillnad. Matte klantande inte till precis allt. Endast några få saker inträffade, inte så mycket att bråka om.

Visserligen tappade hon ner hålslaget i golvet, så att innehållet av små cirkelrunda pappersbitar fyllde hela stuggolvet som sen såg ut som efter en bättre Riokarneval.

Och jo, sen fyllde hon trossbottnen med en kanna kaffe. Fast det var kanske mest kattskrällets fel som välte kannan i sitt försök att bryta sig in i torrfoderburken som stod bakom. Men burken kunde ju ha stått någon annanstans.

Det insåg matte också och flyttade in butten i det där djupa skåpet under bänken. Men först såg hon till att locket ramlade av så att alla två kilo torrfoderspullor rullade ut i skåpets djupaste innandöme.

Mer hände faktiskt inte. Och golvet blev dammsugat, kaffet upptorkat och skåpet, tja, där kan somliga Hundar af Flera Raser gärna offra sig och hjälpa till med städningen, värre är det inte! Det är nästan så att man kan ana en ljusning på mattes klantighetshimmel!

Hälsningar från en ständigt ordningsam blandras.

Tirad n:o 10

Hon har gjort det igen, matte. Glömt huvudet under armen. Minsann for hon inte till stan med en anka och nästan vita byxor. Det regnade. Ankan är en hovawart, en ras som med kolossal rätt också kallas hoppawart. Första jättetassavtrycket hamnade där det inte bör, där bak nånstans... och följdaktligen fick matte gå och dra i tröja och jacka och komma ihåg att inte böja sig framåt där intresserade åskådare kunde tänkas befinna sig. Efter ytterligare några rara kärleksfulla ankklappar spelade det inte så stor roll längre. Huka er i affärerna och fyll på lagren - snart dundrar matte in och ska ha brunfärgmelerade jeans i storparti!

Hälsningar från en ständigt skinande ren blandras.

Tirad n:o 9

Veckan har förlöpt utan större missöden. Förutom att den nästan gick åt helskotta. Precis som matte satte sig i bilen efter turen på Järvafältet på fredagseftermiddagen och nöjt konstaterade att hon inte tappat bort bilnyckeln under promenaderna en endaste gång så drämde hon igen bildörren. Pang!

Bilnyckeln hamnade emellan och befanns ha fått en intressant men mycket användarovänlig u-form...

Fast min matte tror att det mesta kan lösas med våld och ibland har hon faktiskt rätt. Efter att rasande ha studsat upp och ner på nyckeln där den placerats på en stenmur, så raknade den av förskräckelse och bestämde sig för att tjänstgöra en tid till.

Tirad n:o 8

Inför finbesök av Maria, Micke och Morris fick dammsugaren släpas fram. Det blev ett sedvanligt storgräl med detta hoovermonster som åt upp en karbinhake från ett koppel och absolut vägrade att släppa det innan särskilt grovt uppfostrande våld tillämpats. Därpå hämnades samma ärkefiende genom att platta till påsen så att allt hamnade vid sidan om påsen i uppsugningsfacket istället för inuti.

Men det gjorde inte så mycket. För matte var glad. Hon såg så bra, nämligen - utan linser. Dom var inte nödvändiga att montera på inför städningen, hade matte tyckt och sen blev hon alltmer imponerad över att allt syntes så tydligt ändå. Både dekorationsdrivorna av det vackra röda blandrashåret och så de fula svartvita stråna från skäggmonstret gick att identifiera utan problem.

Efter den storslagna insatsen - som matte kallade runtvispandet med dammsugaren som slutligen funnit sig i sitt oblida öde - var det dags för dusch och så skulle plastmojängerna in i ögonen. Men - de var borta! Burken var tom!

Först hördes ett lågmält mutter från matte men snart övergick muttret till den enda äkta talang hon besitter - att vråla så att det skulle ha hörts från Falkenberg till Halmstad. (Vittnen finns till detta påstående!)

Först efter flera minuters intensivt krälande på badrumsgolvet uppenbarade sig den omöjliga möjligheten. Stelbent kravlade hon sig upp, stirrade vilt på sin spegelbild och.. javisst där satt dom ju.

När väl detta skrivits ner kom hon dessutom ihåg att detsamma hade hänt för ett par år sen. Till yttermera visso prydligt präntats ner i dåtidens Tyckt&Timat. Så nu har det bevisats också. Senil har hon blivit, min vrålapa till matte.

Hälsningar från en ständigt närsynt (men definitvt inte senil) blandras.

Tirad n:o 7

Min matte måste vara bland det mest inkonsekventa som finns. Minsann fick man inte höra att man var en svinig gris bara för att grannens sophög hade fått sig ett välbehövligt besök. Det var faktiskt väldigt länge sen sista gången och nu fanns där mycket gott som låg och väntade på en Extra Ädel Hund af Flera Raser.

Nå, efter väl förrättat ärende spreds den ljuva doften i små goda molnpuffar kring Schnauzerstugans väggar och livet kändes väldigt bra!

Men så till matte. Under en inköpstur föll hon för frestelsen att köpa fruktbakelser i dubbelpack - i sån där hård plastförpackning som inte ska smeta ner bakverken. Sen blev hon hungrig där på stört på parkeringen och öppnade girigt förpackningen, smakade lite på den ena av de gräddiga skapelserna och så lite till och lite till. Nu ska man ju inte tro att det går att komma undan med sånt utan en massa sylt och grädde på alldeles fel ställen: i bilkupén och på mattefingrarna snarare än i mattemagen. Så kan det bli när Schnauzerstugans städpatrull sitter bakom galler i skuffen...

Inte nog med detta. Bilen behövde tankas och med klibbiga händer trycktes slangmunstycket in i tanken. 650 kronor senare klickade automatstopppet till och matte skulle montera tillbaka slangen i hållaren. Nissan fick sig då en hostattack och spottade ut en våg av av bensin över mattes händer, skor och byxben.

Klibbig av sylt och stinkande av petroleum äntrades bilen för hemfärd. Straffet blev att hålla fingrarna borta från godispåsen hela vägen hem.

I köket ville matte, nu rentvättad och fin igen, bara provsmaka lite till på de läckra bakelserna. Men det tidigare frosseriet hade skapat obalans i förpackningen som inför mattes förfärat runda ögon gjorde en vådlig luftfärd och tömde ut ballasten på vägen. Upp och ner på köksmattan hamnade en och en tredjedels gräddbakelse. Fast där låg de kvar en mycket kort stund, kan sägas ;o)

Men nu frågar jag - den Extra Ädla Hunden af Flera Raser: Vem i Schnauzerstugan är det som är en svinig gris egentligen???

Tirad n:o 6

Mattes gamla lagom stora solglasögon försvann för gott och jakten på nya började. Men hur ser de ut nu för tiden egentligen? Enorma saker som täcker halva huvudet. Rör det sig om ā-la-prinsessan-Christina-på-sjuttiotalet-nostalgi, kanske? Eller är de tänkta att fungera som allt i ett? Solglasögon+skidglasögon+cyklop? Nå, det förenklar ju onekligen semesterplaneringen. Man behöver inte ens i förväg bestämma om målet blir en skidresa till Alperna, en ökentur på kamel i Sahara eller dykning vid Stora Barriärrevet. Man är alltid rätt utrustad.

Fast matte har kommit på vad hon ska ha sina till. De ska fungera som skyddsglasögon när hon kör med gräsröjaren.

Tirad n:o 5

Tänka sig, ibland kan man nästan bli stolt över sin matte. Klädkroken bakom en av dörrarna trillade ner, så matte letade rätt på en längre skruv. Förutseende nog måttade hon på dörren så att spetsen inte skulle gå igenom och satte sen glatt igång med skruvmejseln så att det knakade och stod härliga till. Hupp, så förvånad hon sen blev när hon tittade på andra sidan dörren och ett par cm skruv käckt kikade fram där ändå! Hon hade nämligen måttat på dörrgaveln och alldeles tanklöst glömt att spegeln ju är mycket tunnare. Så vad göra? Skruva ut skruven och spackla igen hålet och måla nytt? Aldrig på tiden - så ansträngade! Nähä, tro't den som vill, men hon kan vara bra fiffig, min matte. Särskilt om det spar arbete. Så därför letade hon upp en skåpdörrknopp, trädde på en Pettsonkalender på den utstickande skruven och rattade in knoppen. Tre flugor i en smäll blev resultatet: en fungerande klädkrok, en krok även på motsatta sidan och en bra plats för den större av Schnauzerstugans två pettsonkalendrar.

Hälsningar från en för en gångs skull imponerad blandras.

Tirad n:o 4

Mattes jobb måste i sanning vara underbart. Med en sån iver skuttar hon ur sängen om morgnarna, buntar ihop oss och flänger iväg i mörkret, att såna petitesser som omaka skor tydligen inte anses så viktiga. Så här klampade hon omkring en torsdag...

Tirad n:o 3

Jag vet ingen annan matte än min matte som jämt och ständigt fastnar. Hon fastnar i allt möjligt omöjligt. Som den gången hon skulle nollställa trippmätaren i bilen och samtidigt vred på ratten. Satt hon inte ohjälpligt fast då? Precis som i ett skruvstäd! Dikeskörning blev det ju förstås, fast bara i 3 km i timmen eller så...så vi överlevde mot alla odds, Embla och jag.

Häromsistens, jo, det var den gången hon skulle lära sig äta kräftor, la min matte upp fötterna på den lediga stolen bredvid. Strax kom där någon och drog ut samma stol. Matte fastnade förstås med benen under bordskanten och fick böka länge för att ta sig loss. Är det riktigt normalt, kanske?

Senast hon fastnade så där konstigt och dumt, var efter storhandlandet i köpcentrumet. Av någon outgrundlig anledning tryckte hon in kundvagnen i vagnstallet med de fyllda kassarna fortfarande i. Sen försökte hon, för hon är min matte, att få ut samma kassar utan att lägga i myntet och ta loss kärran först. Av ren och skär lathet, alltså. Det gick ju inte så jättebra, precis. Då kapitulerade hon, rotade fram en femkrona och tryckte in den i myntspringan. Och så ryckte hon. Och ryckte. Och ryckte en gång till. Hela vagnsstallet skakade men vår vagn satt ohjälpligt fast. Orsaken? Matte hade stoppat in myntet i vagnlåset till kärran framför vår...

Tirad n:o 2

Mattes idåååler är Mattias Klum, Tina-Marie Qviberg och så Pettson & Findus. Pettsonkalendern är därför självskriven i schnauzerstugköket och hej hopp så glad hon blev, matte, när den bara kostade 39,90 på Kvantum. Upp på väggen kom den med en gång, fast det är långt till 2005.

Dagen därpå åkte vi till hästridarstället för att matte skulle lära sig äta kräftor. Där fick hon till sin stora förtrytelse reda på att kalendern bara skulle ha kostat 19,90 om hon dragit ICA-kortet i en pelare utanför kassorna. Den tjuga hon betalt för mycket grämer henne oändligt mycket mer än några tusen hit eller dit i restskatt.

Jag grämer mig väldigt också. Tänk bara på vilka saftiga märgben jag kunde ha fått för dom tjugo kronorna.

Tirad n:o 1

Häromdagen städade min matte i det lilla förrummet. Där är alltid proppfullt av allt som inte behövs och fullkomligt tomt på det nödvändigaste. Det nödvändiga denna dag var kupévärmaren som matte ville provköra inför iskalla vintermånader.

Solen sken så allt det obehövliga kunde lyftas ut på trappen och gräsmattan. Skedde alltså. En sekund senare kom sommarens kraftigaste åskskur. Jag är tretton år på det fjortonde. Sett allt, hört allt. Men det lät en del om matte, det gjorde det.

Efter viss sortering kunde matte konstatera - inte det minsta oväntat, om jag får säga min mening - att det nödvändiga fortfarande befann sig på vift och att förrummet hade återtagit sitt normala kaotiska utseende. Väl så.

Tre dagar senare hittade matte faktiskt kupévärmaren. Uppe i den oanvända övervåningen där allt annat som inte behövs proppas in och allt nödvändigt inte finns ett enda dugg. Prydligt nerstoppad i kylväskan låg den, värmaren.

Hälsningar från en ständigt borttappad blandras.