Det var dags för vår veterinär från Roslagstull veterinärklinik att gå igenom djuren igen. Hon kommer var tredje vecka och på så sätt hinner hon undersöka alla djuren på Spånga två gånger om året. I händelse av akuta saker åker vi in själva till kliniken istället.

Kalle i liten transportbur - vad ska väl det betyda? Mer om detta längre ner.

Andra halvan av fågelavdelningen stod på dagens agenda. Här är en av albakakaduorna, Albin. Så här håller man en fågel som ska undersökas - runt halsen så att tumme och pekfinger möts under näbben, då kommer den inte åt att bitas med sin kraftiga näbb. Vid behov kan man då lätt flytta upp fingrarna till de kraftiga kindbenen och vända huvudet så som veterinären önskar. Den andra handens pekfinger hålls mellan fötterna så att man därmed har kontroll över de kraftiga klorna.

Gunnel lyssnar på hjärtat och luftvägarna. Först framifrån...

.. och så från ryggsidan. Fåglar har ett mycket speciellt andningssystem: små lungor men med en massa luftsäckar där syret tillgodogörs både vid in och utandning.

Alla elever fick inte plats nere i kliniken samtidigt. Genom det stora fönstret från foderköket kan de åtminstone se ganska bra.

Mjölnaramazonen Axe får kloaken undersökt.

Den såg ok ut.

Handduken viks hela tiden tillbaka över de delar Gunnel tittat på. På så sätt råkar man inte ut för att fågeln plötsligt flaxar med vingarna eller skadar sig själv eller den som håller. Dessutom har den något att bita lite på. Vi har nog inte en enda alldeles hel handduk...

Varje djur vägs. Sen blev det ett upphåll i fotograferandet. Vi har många fåglar och jag hjälpte till att hämta och hålla jag också.

När fåglarna var klara och därmed ljudvolymen i kliniken blivit mer normal :o) var det så Kalles tur. En spruta sticks in i nackskinnet...

... ve och fasa! Men det är ju redan över Kalle! I alla fall den delen som han är medveten om. Värre ting väntar om en stund...

Under tiden är det dags för Fågelavdelningens stora skogssköldpaddor. För att kunna undersöka dem måste Gunnel kunna se huvudet och benen måste fram så hon kan kontrollera dem och också känna under skölden på var sida. Men si, det är lättare sagt än gjort med dessa styrkemonster.

Gemensamma krafter från både Anna och Annie...

... och så Gunnel också...

... och Greger ger efter.

Här kontrollerar Gunnel att små skador i skölden på den stora Greta inte blivit värre eller fått svampangrepp. Det såg bra ut.

Aj! Den rödfotade skogsköldpaddan klämmer in Gunnels finger i skölden.

Munhåla och näbb - det heter så på sköldpaddor också - undersöks med hjälp av en träspatel.

Från en mun till en annan. I samma regnskogsterrarium som skogsköldpaddorna finns även våra två leguaner. Genom att försiktigt dra i skinnet under hakan får man den att öppna munnen.

Även leguanerna paketeras omsorgsfullt! De har vassa tänder, vassa klor och en mycket lång och piskande svans.

Så var då stunden inne för allas vår Kalle att bli kastrerad och öronmärkt.

Katter har ögonen öppna när de är sövda och måste därför få ögondroppar eller salva i dem under tiden.

Uppgifter om öronmärkningen skrivs över på ett särskilt registreringskort.

Gunnel demonstrerar den svåra konsten att sätta på sig sterila handskar.

Hoppsan, vilken fart tråden kom utfarandes med!

Ett kort snitt...

... separera sädesledare från blodkärlet...

... som tydligt syns här...

... skära av...

... och ligera, dvs knyta av för att stoppa blodet. Klart!

Sen var det bara öronmärkningen kvar. Chipmärkning i all ära, men katter bör även tatueras i örat. Skulle Kalle tappa bort sig igen är det mycket troligare att någon ringer polisen om de ser märkningen. Chipet är bra för polisen och för identifiering, men man behöver ju en avläsare och såna springer folk i allmänhet inte runt med i fickan...

Illgrön färg fylls in i sifferkoden...

och så tejpas örat.

En stund senare har Kalle efter en uppvakningsspruta återuppstått till sitt nya liv. Det tog inte lång stund innan han var sitt gamla glada jag igen.

I veckan hade vi avskedsmiddag för en av oss djurvårdsinstruktörer, Malena. Hon har börjat på Säbyholm, ett annat naturbruksgymnasium som ligger naturskönt vid Mälaren. Det är så tråkigt att hon slutat, men samtidigt ska det bli väldigt spännande att höra hur hon får det där så att vi kan utbyta erfarenheter. Maten vi fick hade tillagats av Annas bror som är kock på Nalen i Stockholm. Det var så fenomenalt gott! Jag hade knåpat ihop ett collage med några av våra djur på ett A4-fotopapper till Malena. Hon har ju, liksom vi andra, väldigt nära relation till vart och ett av dem. Collaget öppnas i nytt fönster här: spångacollage

<<   Till Spånga-index   >>