Självaste Nationaldagen är det i dag och om 11 dagar fyller Ankan fem månader. Exakt 20 veckor är hon idag.

Eftersom hon har varit en sån underbar liten drömankvalp, skulle jag gott kunna tänka mig att förlänga den tiden...

Men se så stor och vuxen hon börjar bli! Svansen är inget valpsnöre längre, stor och yvig är den. Valpluddet är borta nästan överallt och pussmagen är inte lika valprund som tidigare. Men det är bara utseendet, förstås. I sättet är hon valpankan personifierad.

Hon är vacker och full av charm. Viktökningen börjar avta i snabbhet. Hon väger fortfarande dryga 23 kg, precis som förra veckan och är likaså ännu runt 53 cm hög.

Benen har ännu inte stabiliserats, lös i hasorna är hon så att det ser ut som om hon vinglar fram i högklackat ibland...

Modigare och kaxigare blir hon allteftersom och träningen får anpassas efter det. Just nu befäster vi "stanna! (kvar)" Jag slänger iväg något framför henne, leksak eller godis, som hon inte får rusa efter utan lov och det fungerar jättebra. Det är också nödvändigt att ordet blir heligt. Embla triggar henne ofta genom att få syn på något schnauzerintressant och skulle utan vidare lura ut henne i fördärvet...

Allra bäst svarar hon på glad och vänlig röst, jeppefasoner vore bortkastade på henne. Då skulle jag få en låg och olycklig hund. Inte värdigt en Guldanka!

Höll på att glömma det viktigaste: någon större kelgrisanka får man leta efter. Precis som mamma Alice kommer hon jämt och ständigt och lägger huvudet i knäet och vill bara gooooosa. Och på kvällarna, när matte äntrat sängen (efter att ha städat bort det där söndertuggade vedträet, bitarna av allsköns pappersskräp och femtioelva leksaker) så har hon sin Anka på huvudkudden bredvid. En lång stund bara njuter Ankan av att bli kelad med, innan hon tycker att den egna fällen är svalare och dunsar ner.

Ytterligare lite till: kindtänderna bryter fram som bäst, ett par har redan blivit enorma, andra bryter sin blodiga bana genom tandköttet. Klorna går bra att klippa. Tekniken är en annan än hos Troja (på rygg i famnen) och Embla (uppe på bordet på tre ben). Ankan ligger på sängen och lämpar fram en tass åt gången för manikyr. Lite kittligt är det och hon tycker inte att det är så roligt, men finner sig snällt när matte uppmuntrar. "För jag är DUKTIG Anka!"

 <<   Till ankbilds-index  >>