|
Pingstafton| 2009-05-30|
Redan 23 grader, fast det bara är tidig förmiddag. Morgondopp i Trojas sjö, underbart som vanligt. Hundarnas tur sen, uppe på tallkullen och träbänken.
Som alltid står Embla och spanar...
... medan Ankan föredrar att rulla sig.
Några lustigkurrar har roat sig med att förstöra en av sektionerna på bryggan, så nu är den mycket mindre. Så länge stegen och badhytterna får stå, är jag glad ändå. Badplatser är tydligen mycket roliga att vandalisera och Trojas sjö är inget undantag där. Det äldre par som sköter om stället, har sett till att förnya staketet in mot stranden, så att inga fyrhjulingar/bilar kan ta sig dit - får se hur länge det håller denna gång. Sedan igår har vassen också krattats ihop i högar - varje dag sommartid kommer paret och pysslar lite på morgnarna och de måste bli mycket ledsna över att behöva reparera jämt och ständigt.
Sen en liten tur i liljekonvaljskogen. Igår hittade vi en precis nygrävd rävlya - egentligen skulle man ha ett gömsle och fotografera de små, när de tittar ut.
Läget just nu| 2009-05-29|
Jag försökte förbereda torsdagen så bra redan på onsdagskvällen med att packa baksätet fullt med sly till fåren, fylla kassar med gräs/maskrosor till kanin & gnagare, tanka osv... och sen, när jag åker på morgonen... kör jag på ett rådjur. Telefonen hade noll täckning och jag fick köra ett par mil innan jag till slut fick kontakt med polis som sen skickade en viltvårdare jag känner sen tidigare. Han kom med sin bayerska viltspårhund - jag trodde att rådjuret sprungit iväg. Det visade sig var helt fel - det var dött, låg i diket. Hunden fick ändå gå fram och nosa och få¨sin belöning. Mitt i alltihop var jag glad att det var en bock, inget övergivet kid någonstans. Bilens skada blev minimal och reparation kan vänta till semestern. Däremot tog det hårt på annat sätt och jag var skakig resten av dagen och även idag - jag vill inte köra ihjäl djur som överlevt hela hemska vintern och precis börjat leva upp igen.
Blev hemma och det regnade hela dagen, så välbehövligt. Välbehövligt också att vara hemma - det har varit stressigt och det utan att det egentligen skulle behöva vara så, vilket har gjort att mitt humör varit på noll.
Idag sken solen och alla vackra maskrosor gladde humlorna - denna helt täckt av pollen.
Varje maskros fick sig en avhyvling av de tunga insekterna och som alltid förundras man över att de skira vingarna klarar den bastanta kroppen.
Skira är också de vackra fröställningarna hos maskrosen.
Här doppade just Embla ner sin nos och la några frön på sniskan - vilken form och funktion - helt otroligt.
Väntan på frihet.
En gullkrageknopp mitt i allt, de flesta blommar redan för fullt.
Precis samma färger som de vanligaste trädgårdskrokusarna, fast här är de fina. Krokus vill jag ska ha milda färger istället, men nu passar allt det starka mot den gröna omgivningen.
Hoppsan. Ser inte helt rumsrent ut. Var det därför skomakaren hade ledigt mellan hägg och syrén, tro....
Tassel opponerar sig mot såna idéer.
En kastrat blir vid sin läst på ett helt annat vis än skomakaren.
Maskrosen är den vackraste sommarbudbäraren av alla, kom inte och säg något annat.
Gullkian| 2009-05-20 |
Idag har den lilla Gullkian blivit servad och med andra ord har jag kört 2000 mil redan... + 50, rent av. Att det kunde bli en onsdag var bra, för fredag är klämdag och stängt. Mer än 200 mil overdue får det inte bli, då gäller inte sjuårsgarantin. Det i sin tur betydde att jag flexade lite och tog ut friskvårdstimmen och jobbade in lunchen - så löste det sig på det ena eller andra sättet ändå. Lite straffar det sig - jag klev upp tjugo över tre i natt och satte igång på Spånga innan klockan sex. Å andra sidan har jag börjat lite så, köra ett rejs före morgonmötet, man får en massa gjort då och med lite tur kan jag då komma iväg en kvart tidigare och slippa köerna som tjocknar till runt fem i fyra.
Lite körigt blev det trots allt och just nu känner jag mig som överkokt broccoli - vill ju att det ska vara fint och ordentligt både inne och ute i "Ladan". Ute också, eftersom Malin är och svirar i Paris. Ansträngningen är inget som inte några dagars återhämtning kan reparera, dock.
Servicen tog dryga timmen och då hade jag tänkt mig en rejäl Uppsalas-Fabriks-Tråk-promenad (för så ligger serviceverkstaden). Det bidde inte så, sommaren kom med åskhetta och då kan jag inte gå så långt med Embla utan vattenhål emellan. Hon har alltid varit vattenalkis och trots noggrann törst-utredning hos veterinär har inget fel hittats. Efter sju år och fortarande som ny i alla avseenden, så är det mest bara att acceptera. I stället hittade vi en gräsplätt under några blommande körsbärsträd - otroligt i detta pestområde! - där väntan nästan blev sömn. En Anka som huvudkudde och nåt strävt som fettklämmare blev rätt bra det med.
Precis som himlen öppnade sig (jo, det var åskvärme innan) och jag just bunkrat nödproviant på Shellmacken rätt nära verkstaden: kaffe, rosa magnum, tidningar och så, kom sms:et att Gullkian var klämd på och befunnen ok. Snabbt hinkade jag lite av det äckliga mack-kaffet, samtidigt som hundarna fick öva sig på att inte äta upp andra Shellkunder, och väntade ut regnskuren under tak - sån tur att de har såna, mackarna.
Hemma igen. Lilla Stugan! Vila lite och sen blir det hundtur och säkert bad också. Ledig torsdag och lite datorjobb på fredag (har en massa plustimmar där, tack räknaren!) och ledig helg... åh, det blir nog väldigt bra!
Vadå bilder? Gullkian var huvudperson och henne har ni sett förut. Om inte - tänk er en gnistrande diamant, voilā!
Parken Zoo| 2009-05-15 |
Jag har bestämt mig för att beta av Sveriges djurparker lite peu ā peu. Hittills har det bara blivit några få under alla år. Även om jag själv jobbar med djur i hägn och tycker att jag har det underbaraste jobb man kan tänka sig, är det många djur jag inte vill se instängda. De djur som mår bra visar det med sina beteenden och naturligtvis gäller även motsatsen. Det är där kärnpunkten ligger - det gäller att erbjuda ett instängt djur så mycket av deras naturliga miljö som möjligt och i de fall det inte är möjligt - t ex ha fritt flygande fåglar i rätt naturtyp - ge dem stimulerande alternativ. Berikningstänket kommer i allt högre grad och det gläder mig men det finns mycket, mycket kvar att ta tag i.
Att bland djuren se såna som vantrivs, är apatiska eller utvecklar stereotypa beteenden är en orsak till att djurparksbesöken inte varit så frekventa hos mig. Skansen, Aquaria, Kolmården, Furuvik och Björnparken i Orsa är de ställen jag tidigare varit på. I fredags blev det Parken Zoo i Eskilstuna.
Här är en pallaskatt (Asien).
Komodovaranen kommer även den från Asien och är enormt stor.
Flamingos. De gick runt där utan hägn någonstans.
Kapybaran, som ser ut som ett jättemarsvin, är även den sydamerikansk.
I skuggan, för långt bort från kameran, fanns denna söta tapirunge, fortfarande randig. (Sydamerika). Tapirerna gick i samma hägn som kapybarorna.
Tukan, också Sydamerika. Den bodde i en mycket stor friflygningsvoljär med några andra fåglar. På marken hade marsvin en enorm yta till sitt förfogande.
Kubakrokodil. Härinne, i det så kallade Amazonas, ska vår glasögonkajman Elliot också finnas. Han flyttade hit när han växte sig för stor för Spångas bassäng. Tyvärr såg jag honom ingenstans, men där fanns mycket vatten och mycket gömslen.
Basilisk (Amazonas).
Den vackra guldtofsen glittrade verkligen. Och jag tappade just bort namnet...
Dvärgflodhäst. De hade två. (Afrika).
Surikat. (Afrika). Såg bara två. Här på typisk utkiksposition.
Den här soldyrkande ser så underbar ut.
Stora kattdjur hör till de djur jag har svårt att se i fångenskap. Här en amurleopard.
En gepard är inte heller gjord för begränsade utrymmen.
En glansstare satt inte stilla nog för att bli skarp.
En flock afrikanska vildhundar bråkade med varann och pöste i solen - de verkade ha det rätt trevligt.
Den här sandkatten (Afrika)var inte alls så ledsen som bilden förmedlar, men väldigt nyfiken. Det fanns minst en till.
Vitkindad gibbon. Mycket utrotningshotad.(Asien).
Den vithandade gibbonen, också Asien, såg gladare ut och föjde med mig runt hägnet.
Enorma armar.
Fantastisk balans.
Kan gå upprätt.
Den slog sig ner nära och tuggade i sig lite bark.
Vit tiger, dem som Parken Zoo är mest kända för.
Vallaby, Australien, den ena albino.
En av de två dvärgsilkesapor jag såg.
Så går livet vidare... OM VI LÅTER DET GÖRA DET!
Kapplasse| 2009-05-10 |
Vi for till Kapplasse idag. Platsen ligger utanför Sikhjälma längs norra Upplandskusten och är ett av Upplands mer än 120 naturreservat. Lasse från Sikhjälma, Kapplasse, hjälpte fiskarna in i hamn: i sin stora svarta slängkappa och med facklor stod han där på klipporna och lotsade dem i säkerhet. En av klipporna bär sen dess hans namn, Kapplasse.
Men det är inte därför platsen är reservat, utan pga av klapperstenarna. Vikarna är fyllda av den rundslipade stenen, som är lite besvärlig att ta sig fram över. Landhöjningen har också bidragit till att stora stentorg ligger högre upp i terrängen, men dessa stenar är inte lika runda och lena.
Speciell för den här kuststräckan är också den röda graniten. Den är ganska skör och vittrar efterhand bort - kanske inte det optimala stället för klättrare. Däremot för surfare är Kapplasse lite av ett eldorado, i alla fall med svenska mått mätt.
Vet inte om det är just denna bumling som kallas Kapplasse, men den är mycket större än vad den ser ut att vara på bilden.
Här syns skillnaden mellan det grå hälleberget och det röda.
Grottor.
Spännande, tyckte Ankan.
Vassa, hårda baksidor...
... men otroligt lena och mjuka hällar mot havet.
För en gångs skull är det Embla som syns, Ankan försvinner nästan mot bakgrunden och det är ju normalt stentrollets roll.
Det började blåsa upp, vilket syns på Ankans päls...
... och öron.
Försiktigt tog vi oss tillbaka längs stranden. Regnskurar var på inmarsch och ta sig fram på blöta hällar och rullsten kändes lite väl äventyrligt.
En tät molnbank kom hotfullt närmare och vinden tog i så att det blev svårt att gå rak.
Så, liksom viggarna flög vi hem så fort vi kunde.
Solankan| 2009-05-10 |
Efter en hård Expovecka är den lilla stugan i skogen en skön tillflykt. Solen strålar, vinden är måhända lite kall, men det är så otroligt vackert. Just den här tiden är det smargadgröna så intensivt att det inte gör någon skillnad, nästan, när solglasögonen hissas upp och man storögt kan ta in allt det fantastiska.
Sju dagars arbete i rad gör att det faktiskt känns helt ok att inte göra ett dugg härhemma, utan bara vara. Kvällsturerna med hundarna är kanske det bästa: fågelsången är nästan bedövande. Nej, morgondoppet i Trojas sjö är det finaste. Idag blir det ett-årsjubileum på den nya vanan att uppskatta iskalla bad.
Tusenskönorna blommar, men det verkar inte bli stt sånt överflöd i år, väntar och hoppas ändå. En stor glädje i all annan våreufori, är att Ankan inte är rädd för bilskuffen längre. Nu kliver hon in utan övertalning, bara matte berömmer massor. Då strålar även Solankan - "för jag är en duktig, Anka, jag".
Simma med svanar| 2009-05-02 |
Så lyckligt lottad är jag, att jag har ankor runtom mig vartän jag ser! På jobbet, med de just nu 19 ällingarna med sina tre mammor. Härhemma, med den guldigaste ankan av dem alla. Och dessutom även mellan jobb och hem, fast idag var de fula (?) ankungarna förvandlade till vackra svanar.
Igår var ju inget synligt vid Anksjön, och idag, när jag svängde förbi där efter jobbet, så lämnade jag därför kameran i bilen. Dessutom hade jag bara det kortare objektivet på.
Givetvis var då sjön knökfull av sångsvanar, 22 stycken. Flera var fjolårsungar och alla höll inte ihop i tät flock, så de flesta drar vidare. Men mitt par stannar nog och drar upp en ny kull.
De var nyfikna och trumpetade sig försiktigt närmare - så nära att även lilla objektivet hade haft en chans, men där satt jag ju som sagt utan kamera. Istället blev det bad, långt bad, precis som mitt i sommaren och det var bara nästan lite kallt.
Efteråt hämtade jag då kameran... och då var dom ända dääääääääärborta, såklart.
Tja, bättre än så blev det inte, men det såg rätt fantastiskt ut med så mycket vitt på den lilla, lilla Anksjön.
Innan jag hade kameran, spelade ett par av de äkta paren - vände sig med huvudena emot varandra, bildade en hjärtform med huvud och hals, krokade de långa halsarna runt varandra, backade isär, reste sig upp och fällde ut vingarna och trumpetade - en mycket vacker ritual har de.
Nu gjorde dom förstås inget sånt överhuvudtaget, men här kan man åtminstone se skillnad på fjolårsungarna, med sina grå huvuden och halsar och ännu inte utfärgade näbbar.
Ensam stackars schnauzer begrundar dystert det faktum att dom är så långt borta, de goda svanarna.
Ankan lyckades också sitta och se dyster ut... en sekund eller två - uthållighet är inte hennes melodi, precis.
Men så sant som det är sagt - två rumpor ser bättre än en. Eller hur det nu var.
Äntligen har Ankan lyckats med bedriften att slita Embla från sin fastvuxna typisk-schnauzer-glo-position.
Fast den ansträngningen krävde sin tribut!
1 maj-invigning| 2009-05-01 |
Så blev det premiär igen! Anksjön är vederbörligen invigd för säsongen och trots att jag tvekade en aning över att rumphalka mig ner för klipphällen och sen hamna sittandes med vatten till midjan innan den befriande utsparken kunde ske, så gjorde jag det. Det var skönt! Efter några simtag kommer man ut i mjuk kvällssol och jag hade gärna simmat på längre än vad jag gjorde. Men något förstånd har reptilhjärnan i en ändå och efter några svängar därute, var det bara att halka sig uppför klippan igen.
Anksjöns badhytt de luxe, med öppen planlösning, vacker utsikt och bästa möjliga luftkonditionering, hade trillat omkull under vintern. Som tur är, är hytten dessutom lättrenoverad...
I morse, vid åttatiden, åkte vi till Trojas sjö och badade. På bryggan satt en storskarv och glodde misstänksamt och ute på sjön spelade storlommen fanatiskt uppvaktande för sin hona - på ganska nära håll också. Naturligtvis var ingen kamera med då... och full av förhoppningar monterade jag på långa objektivet inför Anksjöturen. Ingenting behagade visa sig just därför. En häger lyfte och försvann innan vi riktigt kommit fram och sen hördes endast lite fåglar i vassen och fiskarnas plaskande. Därför dessa eviga anknunor...
Men Anka som anka och är det guld på den är det ju desto bättre! :o)
Hemma igen missade vi precis slagsmålet mellan Kaspar och strövarkatten Kroköra.
Kroppsspråket visar dock att vänskapen inte är så stor mellan dem.
Kaspar är inte det minsta glad åt att jag matar ett sånt fult skrälle som den katten.
Det finns endast en katt och det är Kaspar, säger Kaspar.
Men det är klart att även Kroköra ska ha - han har sin charm han också.
Sista april| 2009-04-30 |
Sista april gick iväg med heder och studentmössa - vårens underbaraste dag var det. Inte den varmaste, men soligt klar och vacker.
Scillan flödar över i blom och utgör en perfekt bädd att rulla sig i, tycker Embla.
Tuppen ruskar av sig de sista vinterlopporna och välkomnar sommarkrypen.
Till och med här har påskliljorna kommit upp - även om mina inte står uppradade i rabatten, utan dyker upp här och var på tomten som gubben i lådan.
Den här såg vi, tror det är en smalpraktbagge, men är inte säker alls. Vackert röd var den i alla fall.
Nyfödda sälgblad är väldigt söta!
Dagen till ära hade en massa såna här kläckts. Den ena var gröna...
... de andra blå. Kvicka små fjärilar, som jag inte riktigt blir klok på vad de är för några. Tror i alla fall att det rör sig om en snabbvinge och att de gröna var honor och de blå hanar.
Nyckelpigorna satt och solade sig här och var.
Tussilagona kom och gick - det går så fort. Snart är det bara stora hästhovsblad kvar efter dem.
Snön här hade slagit vad med sig själv om att minsann ligga till 1 maj och i år vann den vadet, trots att resten av skogen redan börjat på sommarens förfest.
Simtur| 2009-04-26 |
Idag blev det en riktig simtur i Trojas sjö. Efter att ha vaknat upp vimmelkantigt trött var det bara bad som gällde och det så fort som möjligt. För första gången gick det verkligen att simma lite och inte blev det kallt efteråt heller, bara en energikick som inte var av denna världen. När vi kom ner till sjön stod det en bil där, men ägarna kom strax därpå - de hade lagt i båten. De häpnade lite grand och undrade försiktigt om det inte var en aning kallt för att bada - artigt, så att den galna mänskan inte skulle gå på dem med kniv eller så, man kan ju aldrig veta...
Folkfritt som det sen var, kunde hundarna som vanligt också få njuta av den härliga skogsstranden. Ankan ägnar sig åt favoritsysselsättning nummer 1.
Emblas är inte att rulla sig. Det är att rota i eldstäderna efter gooooda rester av fisk och korv.
En som också skulle behöva ett dopp i sjön...
Lite senare: trappan är inoljad, trädgårdsmöblerna plus några andra bänkar också och sen blev hönshuset vårstädat. Se där vilka underverk lite vårvattenplaskande för med sig!
Annat perspektiv| 2009-04-25 |
En Schnauzerstuga beundrar sig. Att det är skrattspeglar gör ingenting och stugan har ju dessutom utlovats makeover. Det började lite smått idag, genom skurande av vindskivan över trappan och så tvättande av trappan själv. Inte mycket alltså, men lite är alltid mer än ingenting alls.
Skrattspeglarna satt på på cykeln här - det var Hästridarställets husfolk som ställt fjordingarna och äntrat tvåhjulingen i det somriga vädret.
Och våren fortsätter. Det börjar bli torrt, ökentorrt, men vattnet i Trojas sjö är desto blötare. Ett par dopp till har det blivit, en aning längre för varje gång. Det är bra-känsla det!
Upptagen| 2009-04-22 |
Ingen uppdatering på ett tag och det beror naturligtvis på att jag varit upptagen. Strängt upptagen med att vara lat och sen med att ha haft nån slags magsjuka. Om det ena berodde på det andra låter jag vara osagt men kan ju vara bra att skylla på.
Badstatistiken för april är usel. Endast en gång till efter premiärdoppet har jag varit i sjön. Latheten känner inga gränser alls, tydligen. Eller upptagenheten, hur man nu ser på saken.
Premiär| 2009-04-14 |
Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN är bommen öppen ner till Trojas sjö! För endast några dagar sedan var den fortfarande stängd och vägen dit ner inte farbar, översvämmad och isig på sina ställen. Dessutom låg vinterlocket kvar på sjön och det kändes som om det aldrig mer skulle bli sommar eller ens vår. Men så idag, en ledig tisdag - vilken tur, tack påskjobbandet! - var allt pånyttfött. Bommen öppen, sjön klarblå och skvalpande (åh, det ljudet!), storlommen låg därute och guppade och sädesärlan trippade på bryggan. Nu skulle det bli bad av. Baddräkten och badlakanet som legat i bilen och väntat i flera veckor kunde skakas fria från bilvägsdamm och hundhårsdrivor och så ner i vattnet - BUMS!
Det var inte alls kallt, fem grader och därmed bra mycket varmare än de sista doppen i november. På land varmt, 14-15 grader och varmare i solen, förstås. När jag skulle titta härhemma när det sista badet togs, upptäckte jag att jag slarvat bort hela sviten augusti till november - så kan det gå. Men någon gång i slutet på november var det i alla fall och skulle varit bra mycket längre om inte isen lagt sig för gott sen.
Vid Trojas grav och norrut, klirrade det fortfarande och dammsnäckan fick inte uppleva den här magiska dagen.
Blåsipporna känns fortfarande som små underverk och härhemma har till och med de första krokusarna tittat fram.
De här två löper. Båda samtidigt. Kanhända det är bra, så är man av med det sedan. Men under tiden... suck. Sluuuuuuuuuuuuuuta våldföra dig på Ankan, Embla!
Helgens största behållning| 2009-04-14 |
För den som av någon anledning, t ex vackert påskväder, missat detta.
Vitt| 2009-04-11 |
Vår vita påfågel Alfons kände sig lite sårad över att endast den blå påfågeltuppen fick visa upp sig i sin vårprakt. Härmed är skadan reparerad.
Blommigt| 2009-04-10 |
Det blommar på Spånga. Långfredag och jobb. Men med lammen - ett roligt jobb. Svoschade igenom stället med Henrietta - det gick suveränt snabbt och bra.
Härhemma går det inte längre att hitta den första blåsippan. Nån av dom här?
Eller en av dessa?
Benvedens tid är redan passé, blommorna på bar kvist har börjat vissna. Äsch, förresten, det är inte benved. Har tappat bort namnet... jo just det, tibast var det.
Nyponen väntar definitivt på bättre tider...
Hasselblomsregn.
Den sötaste blomman av alla är ändå Gizmo, det senaste lilla lammet. Liten var ordet, han är det minsta lamm jag sett.
Fast det syns inte så bra, även om de några veckor äldre lammen i förgrunden är jättefår i jämförelse. Tackorna blev klippta igår och ser... fåraktiga ut...
En nästan äkta blomma.
Nought - eller inget om nåt.| 2009-04-09 |
Man kan uppdatera även utan bilder. Fast det är ju rätt tråkigt. Men så får det bli. Vädret har varit mulregnigt, liksom, och motiven är ju ändå bara de gamla vanliga. Visst hade det suttit fint med den där första blåsippan, men den får blomma borta-i-backen bäst den vill... tills vidare. Morkullan drog igår och den får jag ändå inte på bild. Inte heller tranorna på gärdet mitt emot - de syns, men inte så bra. Låter desto vackrare däremot. Skogsvägarna är numera klafsiga och mjuka, så mjuka att kvicksand dyker upp som bästa metamorfor. Då och då går även jag på bio och har gjort så nu i ledighetsdagarna: Män som hatar kvinnor - Stieg Larssons bok som film. Jag tyckte så mycket om böckerna att jag lyssnade på dem fem gånger i rad, alla tre... och filmen om den första höll. Många bra lösningar på Larssons utvikningar. Några felaktigheter störde lite för mycket, men annars var det tummen upp och fyra av fem ankor får filmen av mig. För fem ankor ska färgerna inte vara ā la Ingmar Bergman - blacka och dolska - och så, som sagt, några konstigheter här och var...
Jag har också lyssnat på Khaled Hosseinis Flyga drake och Tusen strålande solar. De var bra. Riktigt bra, även om den sista var lite väl smörig på sluttampen.
Embla löper och Ankan har ont i en fot, precis som sin matte, som klev fel häromdagen. Dagens tur blev därför handikappsanpassad. Trodde matte, alltså. Glömde att hoffar inte förstår sig själva, utan här hade vi som vanligt en turbomobil. (Ingen fara med Ankan, hon hade sträckt sig lite häromdagen bara.)
I morgon, långfredag, liksom påskafton och påskdag ska det jobbas. Tro nu inte att det är något besvär - längtar sååååå till alla 11 lamm!
Aprilskämt| 2009-04-01 |
Mobilbild
Aprilskämt kan vara roliga. Ibland lite förargliga också och då och då händer det att dom är för jäkliga. Nu drabbades inte Gullkian och vi just idag, i och för sig - idag blev det efterföljderna istället - utan igår. Igår, den sista dallrande marsdagen, förmörkades vardagen av en... punktering. Mitt i urskogen, på väg hem. Mitt i dödströttheten efter jobb och lång körväg. Dumpadumpadump...nåt-är-fel, köra in mot vägkanten på omöjligt-att-mötas-på-ställe. Och javisst. Höger bakdäck plattare än misslyckad sufflé. När paniken lagt sig efter konstaterandet att plats, material och verktyg inte lämpade sig för egen hjälteinsats, uppenbarades ett halmstrå: KIA-assistance. Efter 20 minuter var de på plats och däcket utbytt till det fjösiga lilla skämt till hjul som numera oftast ligger i skuffarna. Kostnadsfritt och bra. Fast dagen idag, den lurigt första av aprildagarna 2009, går då åt att fixa till det hela mer permanent. Den lösning som ligger närmast till hands är att helt enkelt växla till sommardäck. Så måtte det nu inte vara ett aprilskämt att våren äntligen har kommit!
Sommartid| 2009-03-29 |
Kaspar surar. Även om det inte är direkt vinter, så är det inte nån vår att tala om heller. Snö och blask och osol.
Fast just innan mörkret igår, dök den gula osten upp. Och även om man inte ska ha mossa på sina takpannor, så är den ändå ganska vacker.
Den gnistrande droppen symboliserar övergången till sommartid. ÄNTLIGEN. Även om det kanhända känns lite tungt att kliva upp "klockan 3" på morgonen ett par dagar framöver. NEJ! till glasbitar i kyckling! JA! till snart badvänligt vatten i Trojas sjö! (Baddräkten ligger redan i bilen och väntar!)
Earth Hour| 2009-03-28 |
Lördagen blev ingen särskilt klimatsmart dag för min del. Två turer in till Uppsala eftersom jag första gången snopen satt utanför Granngården i Uppsala och upptäckte att plånboken tryggt snarkade i ryggsäcken. Hemma. Efter reprisen in, vände Gullkian norrut, till Hästridarstället för en snabbvisit. Och slutligen, på kvällen, in till jobbet med nya nappflaskorna till flasklammen...
Douglas och Tarzan kom och hälsade.
För att stå öga mot öga med Mulle, får man vackert vika sig dubbel och kika genom spjälorna.
Mixtra vill också hälsa, förstås.
Mulle köptes för en krona för länge sedan. Värd vartenda öre! :o)
Mixtra kan också kika genom staketet.
Gamla damen... som alla gamla hästar har hon numera insjunkna partier i sitt vackra ansikte.
Hästridarställets växthus är annorlunda och fint.
Fabian är vintermullig och vill helst vara inne lite till. Grislampan värmer skönt.
Glödgar sig gör också Musse och Taggen. Även de börjar se gamla ut, knotiga i ansiktena. Röda Gustav-kopian Tigger var inte på plats.
Man måste inte ha höet i IKEA-kassar.
Hej då, alla fyra hästarna. I bakgrunden en fin griskoja - den första hästtransporten har fått en ny uppgift.
Gullkian blev lite smutsig när vi korsade skogen hem.
Några till såna här och man kan spela Fia med knuff i jätteformat.
Vem säger att en död grankvist måste vara ful?
Schnauzerskäggen hänger på tork i varenda gran.
Krampaktigt kramar snön stenen i ett sista försök att överleva.
En frustrerad rödtott kommer inte upp i jakttornet idag. Fel håll, ser du.
Här har något spännande nyss varit och mina två Bauertroll är helt till sig.
Vägarna går sönder. Potthåliga och djupspåriga bjuder de på en omskakande bilfärd.
Men bästa lilla stugan i världen står snällt och väntar. I sommar ska den pysslas om och det är ett heligt löfte. Den fick däremot vara mörklagd några timmar under kvällen - under nedsläckningstimmen var jag i Spånga med nappflaskan. Det var en rätt häftig upplevelse att se så många hus släckas ner mellan halv nio och halv tio. Över tretusen städer hade anslutit sig och jag läste i morse i gårdagens tidning en del spottloskor om det. Nu handlade det ju inte om att spara energi under en timme, utan om en gemensam manifestation mot den globala uppvärmningen - en stund till eftertanke. Jag tycker att det var stort att så många gick med.
Flaskan på plats efter lite funderande om hur och var.
Mätt och nöjd.
Lämnar två sömniga lamm och styr åter hemåt till väntande hundar, katter och höns som fick lite ljus i tillvaron en stund innan läggdags.
Har just inget att säga| 2009-03-22 |
Så var det sagt.
Herre min je!| 2009-03-17 |
Stararna! De har kommit! Är det sant???!!! Det är vår! Och faktiskt. Dagen har efter inledande mulen dimma bjudit på vackert drippelidroppväder. Efter en milslång tur med hundarna, där halva vägen pulsades genom knädjup snö och andra halvan kryddades av nödslakt av ett ungdjur i Tranbyn och rusningstrafiken verkligen var i farten igen: postbilen SAMT ytterligare en bil på mina vägar... och den kära Kian hämtades hem och matlådorna, de goda, lagades så... satt dom bara där och gnisselvisslade. Stararna! Nämen, åh!
Opikant| 2009-03-17 |
Mobilbild
Kia Picanto... inget pikant alls över den. Sätter nog på mig hörselkåporna när jag åker in med den igen för att hämta MIN Kia. Sockerpärlan.
Kungsörn| 2009-03-16 |
Mobilbilder
Embla älskar Spånga, särskilt på morgnarna när vi öppnar de olika avdelningarna och alldeles överlycklig blir hon när hon "får öppna" Barnkammaren, för där finns också möss. Ladugården med kaniner och marsvin är också spännande, även om Spångakatterna är lite väl respektingivande. Regnskogen har lösspringade dvärgvaktlar och läbbiga sköldpaddor, men om man sträcker på sig behöver man inte komma så nära med hela sig...
Ledig dag efter helgjobb. Vilodag i inget fint väder alls. Men skogsvägen här har plogats och vi gick på barmark - en högst märkvärdig känsla att inte behöva pulsa. Dessutom såg vi en kungsörn.
Äntligen ett vårtecken!| 2009-03-15 |
En låååååååååååååååååååååång vecka fick en fin avslutning. Igår, när jag och Carro gav pellets till fåren, syntes det tydligt att Gnistra var på gång - svansen stod rätt ut, hon var lite svullen, juvren var knökfulla och hon hade "sjunkit ner" framför höfterna. Vi stängde in henne i ett av fårhusen och si, i morse fanns de där, alldeles nya, blöta och vingliga. Två bagglamm blev det och innan jag gick hem idag hade jag sett till att båda diat och hade mätta magar. Gnistra mår bra och är en stolt mor.
Fredagen den trettonde| 2009-03-13 |
Man ska höra sig ibland om man har en hemsida, tycker jag. Så, på gott och ont gör jag väl det.
Mobilbilder enbart, däremot.
En dag på jobbet för hundarna... rygg mot rygg - så ligger de rätt ofta. Fast sen rusar någon in på kontoret och beroende på vem personen är, ska det hälsas fjantigt eller skällas ut grundligt.
Fast idag bytte vi utsikten över påfågel och korp, mot Mälarens stilla is.
Vid lunchtid (hm, tummen ner för konferensförplägnaden) blev det underbart vårväder, med snömältande drippdropp och gröngölingsrop. Flyglarna till herrgården är såna där "VILL HA!"
Men bo mitt i smeten, så där. Nej tack. Schnauzerstugan har en annan frid.
Sen rättade allt till sig. Snölek, mat och kvällsro. Äntligen fredag. Nåja, visserligen med helgjobb som krydda, men kanske man blir mätt i alla fall!
Sant eller falskt| 2009-03-08 |
Här följer två påståenden.
1. I morse konverserade jag med en enbuske. Sant eller falskt?
2. Idag städade jag stugan grundligt utan att ha sönder något alls. Sant eller falskt?
Svaren finns längst ner i dagens inlägg.
Söndagen bjöd på vårkänning! Inte sån där med fågelkvitter och takdropp. Inte alls. Men under den tre timmar långa skogsturen - jobbig var den, pulsa, pulsa - så passade Ankan, den ljuva, på att rulla sig i grävlingslämningar. De har börjat röra på sig, grävlingarna, hoppas också på vår, kantänka. Avföringsgroparna stinker så där alldeles extra gräsligt så här års. Fast det tyckte inte Ankan. Därför blev det avskrubbning vid hemkomsten. Inte så där över hövan populärt, direkt.
Titta vad jag hittade på CF-kortet! Lilla Mika, 11 veckor. Henrietta på jobbet har blivit med valp och nog är den lilla vägkorsningen bedårande söt. :o) Fast hon är hemma med husse på dagarna, än ska hon inte bli Spångahund.
Så var det det där med Sant eller Falskt, då.
1. Sant. Givetvis konverserade jag en enbuske i morse. Vi sextiden var det nämligen dags att ta ut hundarna på morgonrastning. Bortom brevlådorna såg jag bonden Bertil på sin spark, på väg att hämta tidningen. Fast uppenbarligen hade han sett oss, för han stod still. Jag hojtade därför åt honom att det inte var någon fara, hundarna var kopplade och han skulle inte riskera att bli påhoppad. Bertil svarade inte, vilket jag tyckte var lite konstigt, så jag upprepade min hälsning en gång till och gick sedan undan mot hagen åt vänster. Märkligt var också att hundarna inte sa något, de brukar inte hålla inne med något vrål om de har chansen. När jag vände mig om igen och kisade lite, såg jag äntligen varför. Ingen bonde Bertil på sin spark där inte. Bara en enbuske. Och jag ska nog sätta på mig kontaktlinserna direkt på morgonen i fortsättningen.
2. Falskt. Så klart och i alla bemärkelser. För det första städar jag aldrig särskilt grundligt. Det är tråkigt. För det andra har jag ALLTID sönder saker. Idag var det lyktan på spiselkransen i köket som rök all världens väg och det bara för att jag skulle dammtorka lite.
Trasig lykta. Jag antar att de som läser detta gissade rätt allihop. Det är helt enkelt en beskrivning av mig. En klockren sådan.
Söderhavet| 2009-03-07 |
Ett par kakaduor skulle flytta ner till Skåne under sportlovet och jag tog tillfället i akt att komma från vardagen en sväng. Själva fågeltransporten tänker jag inte berätta ett skvatt om, för den var så nära katastrofens rand som tänkas kan. Men det hela slutade väl och är nu endast kvar som ett trauma som då och då dyker upp i mardrömmarnas land.
I södern var det aningen mer vår än vinter, men verkligen bara aningen. Jag fick senare veta att det härhemma runt stugan varit 20 minusgrader om nätterna. Denna vinter har ju till och med Vikingarännet kunnat genomföras - skridskoloppet mellan Uppsala och Stockholm. Trögsstarten på våren även härnere i södern har faktiskt medfört hållfast is.
Halkigt underlag och Ankan är mäkta stolt över att hon ännu inte drattat på rumpan.
Embla tar sig fram hon också, om än med viss försiktighet.
Strax föredrog de båda landbacken istället. Is är bra att spana ut på, annars kan den vara.
Snöig strandremsa håller bra mycket bättre för de våldsamma bataljerna.
Sand möter snö och vattnet droppar lite från dagsmejande kvistar.
En turisttur till främmande land hanns också med. Men inte till Dubai eller Phuket, inte ens till Kanarieholmarna. Ett skutt över sundet dock - hela 4 km från den svenska trygga jorden...
Helsingborgs rådhus från 1897 blinkar yrvaket mot solen - detta ljusfenomen som inte varit så vanligt förekommande denna långvinter. Skuttet över vattnet ska ske med hjälp av en av "sundsbussarna" och nästa avgång är snart förestående.
En vimpel vajar på toppen av Kärnan, det enda som återstår av Helsingborgs medeltida slott. På Stortorget gungar fältmarskalken Magnus Stenbock (1665-1717) för evigt fram på sin springare. Han deltog bland annat i slaget om Narva år 1700. Han kallas också för Måns Lurifax och dog utdraget och långsamt i ett fängelserum vars golv bestod av några plankor över vatten.
En av sundsbussarna... och Danmark syns därborta.
Som ickeresvan är till och med en sån här kort båttur lite spännande.
Utsikten är alltid så annorlunda från vattensidan. Detta är Sjöfartsgudinnan av Carl Milles och bronsstatyn står på piren ut från Hamntorget.
Vädret var vackert och inbjöd till utevistelse på däck.
Vi närmar oss snabbt. Turen tar inte mer än ca 20 minuter.
På andra sidan sundet och därmed på Själland.
Det var fint här och delikatessbodarna många, liksom även spritbutikerna, vilket fick Systembolaget att framstå som väldigt kommunalgrått och sovjetiskt.
Kronborgs slott, ute på udden. Efter lite bränder nu och då har slottet sett ut så här sedan 1580-talet.
Så var resan över och bästa behållningen var varken sol eller slott, utan de gudomliga abborrefilérna jag fick smaka.
Nu är vardagen åter här. Men inte våren.
