|
Söndagsrecall| 2007-03-27 |
Det blev faktiskt fint väder i söndags ändå. Dimbanken lättade ochh solen strålande in vårvärme i själen. Och följdaktligen åkte Embla dit. När jag hade ryckt en bra stund, så att ett berg av svintoull låg nedanför bordet, så tog det stopp. Jag har ont i axeln sen en tid och kände att det inte fungerade. Men så halvmaläten gick det inte att avsluta henne, så på impuls plockade jag fram Ostern.
Så blev det som det blev och nu är hon kortpälsad i alla fall. Hon fyller fem år i maj och är ingen utställningsschnauzer, så hela världen är det inte, även om det känns rätt gruvligt såhär efteråt. Får se om en enda gång förstört allt, eller om det kommer att gå att rycka pälsen igen, när den vuxit ut. Annars får det bli så här fortsättningsvis också. Rätt söt är hon ändå, utom på de ställen där jag sladdade lite och det bidde... hm... kalt. Halva ena rumpan, tex.......
Efter en embladusch, så att allt det gräsligt stickiga enbart satt kvar på matte (aj, vad ont de gör, de klippta stråna som ställer sig på tvären rätt in i skinnet (och fleecetröja var definitivt inte rätt frisörbeklädnad) så hade jag en lycklig schnauzer som var full av lekglädje. Hundarna letade upp en av de norrliggande snöfläckarna som ännu finns kvar och röjet var i full gång.
Ankans lycka var skogsgölarna, vars is är härligt halvsmält, med mycket plaskmån.
Så där precis att hon blir riktigt blöt och kan duscha ner sin omgivning (läs matte)om och om igen. En nödvändig dusch i riktiga duschen på kvällen var däremot inte alls nåt kul. Tänk, om man kunde begripa varför! :o)
Fint väder?????| 2007-03-23 |
Så blev det med det... det fina vädret tänker inte visa sig det minsta häruppe runt Schnauzerstugan i alla fall. Dimmolnen ligger så tunga att det nästan känns som regn. Kanske, kanske att morgondagen bjuder på lite bättre solchanser.
Annars får jag väl leka sol på egen hand, inte svårt som jag ställt till det med håret igen. Det lyser minst sagt... för jag stod inte ut med det röda längre utan smetade på nåt annat. Ljusbrunt hade jag tänkt mig att det skulle bli. Resultat? Nästan svartlila.... och si det gick ju inte heller att uthärda, så i med avfärgningshelskotta, fast bara några få minuter. Tänkte bara lätta upp det en liten aning. Blev det så?
Nä... livet som morot fortsätter...
Och Embla kan glädja sig. Om inte vädret blir bättre får även trimningen vänta. Tjo, vad livet leker ändå! :o)
Hej och host| 2007-03-21 |
Snön är borta, men det är kallt ändå, riktigt svinkallt. Det kände minsann mina luftrör av när vi hade varit runt en sväng här bakom stugan. Men det var bara en kort röjtur och nu ska vi handla och titta in på Alunda BK en sväng. Lite vanlig lydnadsträning ska jag väl orka med ändå, tror jag och hundarna kommer att uppskatta det ännu mer.
Det är visserligen härligt att vräka sig i fjolårsgräs, likaväl som i snö... men lite allvar i tillvaron skadar inte.
Kan nog behövas, det syns! :o)
Vad som också syns är att somliga behöver trimmas ner och till min sorg kan jag inte använda mig av stället jag gått till de senaste två gångerna. Matilda har flyttat utomlands så det blir nog till att ställa sig och rycka själv. Till helgen ska det bli varmt och vindstilla, tror jag ska passa på då.
Det lilla torpet är bara bebott sommartid, så det gör inget att hundarna härjar lite där nu. Ankan ligger på lur bakom grushögen och kommer snart framforsande i ett av sina explosionsartade utfall.
En traktor med liten kärra står uppställd just för att fungera som passade poseringsbakgrund till två bästa vänner. ;o) Embla har precis blivit kopplad, för nyss skuttade tre rådjur iväg från saltstenen som står uppspetad en bit bort ditåt hundarna tittar. De två skulle nog gärna ha skuttat efter dom också. Ankan för en kort vimstur - så hon kan fortsätta vara lös. Embla för en längre stund om jag skulle brista i uppmärksamhet. Och sånt går ju inte för sig. Surt sa räven.
Så det är| 2007-03-20 |
Ankan får symbolisera tillståndet i Schnauzerstugan. Fast själv mår hon prima och varför hon räkar till sig på bilden vete sjutton. Förmodligen är hon sysselsatt med att rycka i en rotända eller något. Embla mår lika bra hon - det är bara matte det är sämre med.
Efter att varit bättre några dagar blev jag igår mer eller mindre hemskickad från jobbet med stränga order om att gå till läkare.
Så det har jag försökt sen igår. Svaret - det ständiga: "telefonkön är för närvarande full, var god försök igen senare" har jag nu hört till leda. Faktiskt kom jag fram i morse, men de hade ingen tid förrän på fredag, men tyckte att jag lät så dålig att jag skulle försöka komma till ett annat ställe. Det enda som blev följden av detta råd var att jag inte kom fram där heller och nu med all säkerhet också bränt den där fredagstiden....
Det är hostan som inte ger sig och den som gör att allt annat blir pest också, annars mår jag rätt bra igen. Vid det här laget har jag fått oerhört vältrimmade magmuskler av allt hostande! Inget ont som inte har något gott med sig.
Fast nu, mitt på dagen, kom jag ändå fram till det där andra stället - det mitt i smeten - och har fått tid till 15:20. Bra då.
Skulle kunna vara värt ett bra hofferöj... men än får Ankan stå för sånt själv.
Själv dricker jag vatten, cola, kaffe, te, vatten, cola, juice, vatten... så det plaskar när jag rör mig.
Hundarna håller sig till enbart vatten, dom. Ju smutsigare, desto bättre.
Visserligen har det varit ett par dagars bakslag i vårvädret, med snö, blåst och regn... men här är dom ändå, tussilagona och snart kommer mer. Tranor, gäss, starar, tofsvipor, sångsvanar, Schnauzerstugans egna ormvråkar - alla förkunnar dom vårens ankomst. Och lilla sparvugglan visslar vid husknuten och blir såååå arg när jag visslar tillbaka, att han står och hoppar jämfota på sin gren.
Blåmesarna invaderar holkarna för att snart bli utkörda av svartvita flugsnapparen, som vill ha flera stycken för sitt harem.
Förresten, förra veckan blev jag oväntat utdragen på något roligt. Tyvärr var inte kameran med... men ni kanske kan föreställa er att sju stycken fem veckor gamla
rottweilervalpar
inte är direkt fy skam... :o) Helt bedårande gudomligt underbara var de och så goa, trygga och fulla av bus i blick.
En rejäl bonus av den utflykten var att uppfödaren - som är duktig på hoffe också - ansåg Ankan vara ett utmärkt exemplar. Och jag såg att hon verkligen menade det. Dessutom kommer att jag att få hjälp närhelst jag vill ställa ut mitt guldägg och då vet jag en annan uppfödare som blir mycket lycklig också. ;o)
Det våras för SMT| 2007-03-12 |
Eller nåja... svart med tecken stämmer inte helt på bilden. Men smt- en äkta sån - kom hon in som efter fältröjet ute. Nu är det i stället mattorna som är smt-färgade....
Sån är våren när den är på ingång. Och fastän dagens dimmoln knappt velat lätta, så är det ändå åtta plusgrader och även på hörn i norrskugga försvinner snön snabbt.
De hade roligt hundarna, och tur var det nu när matteorken är på minus. För trots kanonkuren med rå lök, som tar bort hostan, så gör det ont i lungorna och flåset kommer redan efter några steg.
Det är tråkigt att vara sjuk, lusten finns till ingenting alls. Men bättringen är på väg och därmed förstås rastlösheten.
Stackars Ankan... när man ser henne på bilden kan man inte tro att hon är världens vackraste guldhoffeflicka. Men det ÄR hon, när inte kameran är där och tramsar. Och kommentarer får hon jämt, senast igår, när hon var ut på en pyttesväng på stan efter att apoteket hade länsats på sina antiinfluensamedikamenter. Jätteduktig var hon där förresten, gick fint i slakt koppel och åt inte upp en endaste stadsduva.
Vår i luften| 2007-03-03 |
Uppdateringsfrekvensen har varit usel. Ett enda inlägg i februaris dagbok.... och nu kommer det första i mars. Fast kanske det därmed blir ordning på torpet igen - hoppas det i alla fall. Hursomhelst var det en strålande vårdag idag, med 3 grader plus och solsken och smältsnö. För första gången på länge var det inte kallt att ha kameran framme och trots bitvis mycket djup snö, gick det lätt att ta sig fram. Att hundarna inte bekymrade sig det minsta över snön, framgår nog. ;o)
Ankan är den som kommer att sörja mest när våren kommer på riktigt. I alla fall innan sjöarna blivit badhål igen.
De två, Anka och Skägg, har alltid lika kul ihop. Vi gick härhemma, strosade runt i skogarna bara, utan något särskilt mål. Att ge sig ut på grusvägarna hade säkert slutat med dikeskörning igen, glansis som det var.
Embla står uppe på en timmertrave, otrimmad är det minsta man kan kalla min schnauzer för tillfället...
Men det hindrar henne inte från att utdela en rak vänster emellanåt... :o)
Ankan pustar och avvaktar. Se vilket brett och vackert huvud hon har fått. Hon är den finaste hoffen jag vet... :o)
Vi undersökte det stora grävlingsgrytet däruppe i skogen. Alla ingångarna var jordiga och överallt var det grävlingsspår.
Bara för att det är en söt stubbe!
Trojas glänta, fast nu syns då inte lingonriset alls.
Den vackra hovawarten ligger och vänta på att Embla ska komma ut från skogsbrynet.
Hon får tåla sig ett tag... för Embla vet nämligen precis att det sen blir batalj igen...
OCh det blir det såklart.
Sen var det lagom lätt att ta sig över fältet hem...snön gick långt över stövelskaften. Men det var skönt, härligt och underbart ändå.
Det enda jag önskar nu är mindre snö, för dagsmejan gör skaren så vass under natten och så eländig för rådjuren att ta sig fram i...
