|
Snöfall| 2009-02-22 |
Inte vad jag vill ha. Snöskottning är på nåt sätt inte lika kul som skidåkning...
Jag vill ha VÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅR!
PÅ Anksjön| 2009-02-20 |
På väg ner mot Anksjön. Det var länge sen solen silade in bland träden och allt det gyllene känns så extra allt.
Smakar de luxe också.
Sällsam syn denna vinter.
Desto vanligare. Men, för allra första gången ute PÅ Anksjön. Isen är bergsäker nu och överallt var där uppborrade pimpelhål. Denna stund fick vi dock helt för oss själva.
En vidsträckt plan yta är underbar att dra iväg på och hundarna tog tillvara på tillfället.
De kan hålla på länge. Konditionen är det inget fel på.
Lite stolt är jag nog över det här muskelpaketet...
Och den här är inte så utmattad som det ser ut.
Kameran gladde sig åt mera ljus, det var så länge sen nu.
Det är inte samma sak som att motivet sätter på sig sin intelligentaste min...
Fast de här hängsmufflorna är gudabenådat pussvänliga.
Sen hördes nåt. Frågan är bara från vilket håll? Det dilemmat kommer man förstås aldrig i med bara EN hund!
Fenomen| 2009-02-20 |
Det är en lång, utdragen vinter för rådjuren detta år. Här är ett av "mina", fotat genom köksfönstret.
Men det är inte djuret i sig som är meningen med de här två bilderna, utan det fenomen som lätt avspeglas i nos, ögon och päls. Nåt underligt. Sol, vill jag minnas att man kallar det.
Trojas Bakficka | 2009-02-16 |
På väg ner till Trojas sjö, fast från andra hållet, dvs vi är vid Trojas Bakficka. Ett kort stund såg det ut som om solen ville bryta igenom, men av det blev intet. Och varför skulle den det? Ledig måndag, alltså mulet och lätt snösinglande. Definitivt inget kameraväder, men nu var utrustningen ju med, så...
Stackars, stackars Embla. Lurvkorven har blivit halvstrippad. Som vanligt bara lite tussar här och var innan matte frustrerat gett upp. Intentionen är alltid att fortsätta en annan dag. Efter nära sju år så är dock självinsikten tillräckligt stor - "en annan dag" blir när det blir dags för nästa gång, lååångt fram...
Hoffepälsen är tacksam, alltid silkeslen och självfriserande. Fast fällningen är en annan historia men den ligger ännu framför oss.
En päls att söka patent på.
Trots ihärdig självsanering också så åkte även Ankan på ett bad, när vi kom hem. Nån rättvisa måste det vara och även om Embla mest badades för att bli av med sticksig päls efter klippmaskinen och för att det därmed inte ska gå att rycka nåt mer på ett tag (genomtänkt och bra av matte) så kan även ett gyllenfluff fluffas ännu mer.
I brist på blå himmel, en blå bild...
Längst nere vid sjön står detta fula svartbygge. Nån som själviskt lagger beslag på Trojas Bakficka på detta sätt och gör att sommarturerna dit ner så gott som aldrig förekommer.
Vädret var verkligen inget vidare... kallt, isande vind och lite singlande snöflingor. Fast djuren, den pälsiga och även den halvnakna, bekymrade sig föga.
Lekinvit som alltid besvaras.
Haha, lite till får jag nog dra ändå... om några dagar.....
De ömma omfamningarna är många.
Kyssarna likaså.
Tvåsamhet är bra. Som de uppskattar varandra, mina voffar.
Ankan är fortfarande Dumbo, även om om hon vuxit i sina jätteöron vid det här laget.
Här i sitt esse, vad gör väl en mosad schnauzer mer eller mindre.
Lite förargligt, tycker Ankan, när mindre päls finns att slänga runt med. Men så länge skägget är kvar, går det an ändå.
Tycker ett alltid sött och oryckt skenheligt Änglaägg.
Mattes två strutsar | 2009-02-08 |
Djupdykningar i snön är mycket intressantare. Kortsiktigare, visserligen, men onekligen en bra verklighetsflykt.
Hästridarstället | 2009-02-07 |
Nu har det åter gått en tid sedan vi senast åkte iväg till Hästridarstället, men igår styrdes Sockerpinglan dit, tvärs över skogen på vinterhala vägar. Som alltid är det fullt av djur på den lilla gården, men ett stort hålrum finns också. Lilla Ozzy finns inte mer - han blev njursjuk och har fått somna in. Den lille gårdsväktaren har lämnat ett stort tomrum men hans charmiga uppenbarelse och lustiga egenheter får mig ändå att le, så snart jag tänker på honom.
Hästarna mår så gott i snön och här går de strax utanför köksfönstret i hagen snett upp mot den större gården.
Bara fjordingarna fastnade idag, men alla fyra hästar njöt verkligen. Mixtra blir 21 år och då blir det detta med tiden igen - jag har ju känt henne alltid...
Grannen G borti kurvan kommer varje vardag och lunchar hästarna - det har blivit den bästa stunden på dagen för den gamle mannen - tänk vad lite kan betyda mycket för alla parter.
Några granar har tagits ner för att ge mer rymd upp mot bergknallarna och de träden har samtidigt blivit smaskiga mellanmål åt hästarna.
Vi gick en tvåtimmarstur i skgsmaskiners spår - husfolket ville veta hur de kört och vad som skulle tas ner. Nå, det förblev oklart, men kört hade de så det räckte och blev över, även om husfolket förnöjt konstaterade att nya skotervägar därmed öppnats upp.
Inget besök på Hästridarstället utan att hälsa på i stallet.
Minigrisen Fabian är mest inne så här års, och precis som grisarna på Spånga är han oftast nerhalmad från topp till tå.
Titta vilka långa betar han har fått!
I mjölkammaren bor Tigger, Taggen och Musse, alla rätt mycket till åren komna också.
Tigger hälsar och sträcker sig lojt - precis som mina katter så här års är det sova, sova, sova, som gäller.
De har sina bestämda platser och här i fönstersmygen under värmelampan ligger alltid brorsorna Musse och Taggen.
Hönsen har det mysigt de med och lite gran även här inne är uppskattat av kacklarna.
Idag fick hundarna följa med in i huset efter skogsturen. Det har aldrig hänt förut, endast Troja på sin tid stal sig det privilegiet ibland. Äldste sonen, som är pälsdjurallergiker, har flyttat hemifrån och nu kan även en gyllenskrålla få släppa en och annan tuss, utan att det gör något.
Ozzy var strävhårig och det fungerade med honom i huset. Sträv är ju även Embla, men Ozzy hade sin bestämda åsikt om andra hundar på sin huvuddomän... Båda mina tyckte att det var omåttligt spännande att undersöka allt, men sen slog de sig till ro. Embla vara förstås inte sen att sneeka sig upp i kökssoffan och det fick hon. Men när kameran var framme låtsades hon med näsan i vädret helt ovetande om sitt tilltag.
Det var en trevlig tur ditbort och två väldigt trötta hundar fick sen en skön hemmakväll i sällskap med alla godsaker som grisknorrar och tuggben som följde med hem i bilen.
Utmaning | 2009-02-01 |
Precis som Annika med Meja och Axa mycket riktigt skriver på sin underbara sida - jag antar aldrig utmaningar. Aldrig, utom just nu idag denna första februaridag och det bara för att jag blev glad för de snälla orden där. Tack! :o)
Nu gör jag ju ändå inte precis som jag blir tillsagd och i stället för att ta den sjätte mappens sjätte bild, tog jag den 66:e mappens 6:e bild. Detta mest för att det blev en spångabild i det första alternativet, en ömsande anolisödla som jag väldigt nyss hade uppe.
Och vad finner då min datorpil? Inte en hund eller två, eller ett konstigt format träd eller en galande tupp - de motiv som redan finns i hundratals - i tusentals rent av - varianter. Nej i stället gömmer sig där en dröm, en sommarvision och ett hopp att det ändå snart blir vår och värme. Som jag längtar! Tack, snälla Annika, för den sanndrömmen! Bilden är tagen den 5 juni 2008 men det första doppet för i år kommer mycket, mycket tidigare, var så säkra!
När jag ändå var igång med denna utmaning, blev jag nyfiken över vad vi gjorde 1 februari förra året. Ingenting, uppenbarligen, i alla fall inget som fastnade på kamerans minneskort. Men året innan, 1 februari 2007:
Ah! Så klart. Skogstur. En hund i full fart. Sol också. En bild som visar att även vintern kan vara strålande underbar. Idag har också utlovats sol, men än ligger dimmolnen tunga.
Letade vidare, men hittade inget 1 februari förrän jag kom bort till 2005.
På den tiden var bilderna små, men Embla vet hur man skaffar sig överblick. Detta är Hågadalen och även denna första februaridag verkar ha varit ganska vacker.
Mission fulfilled. Eller ändå inte. År 2009:s första februari måste också förevigas, så idag får kameran följa med - tänk ändå vad en antagen utmaning kan ställa till med! ;o)
Sergeant Troy | 2009-01-31 |
Fortfarande gråmulet och tråkigt. Ingen lust att släpa med kameran ute... men i veckan fastnade en Trojakopia i alla fall. Han var väldigt lik Stjärnögat, den lilla röda hunden som besökte oss på Spånga. Sergeant Troy kallade jag honom och han blev genast en favorit. Det var Kickan som hade honom hos sig en vecka och det var rörande att se hur Milou avgudade henne. På en tät andra plats kom Carro, som här har honom i knäet.
Caroline blev en liten ledsen trasa, när Milou åkte hem och hur Kickan kände det vill jag inte ens tänka på. Men så fungerar de, trojanerna...
... de stjäl hjärtan.
Tur för dig, Milou, att du var en sån långsnok med ett underbart överbett och därmed inte var så helt totalt Trojas avbild!
Jaha, ja | 2009-01-25 |
Det snöblaskiga vädret inbjuder inte till något alls. Om man inte är hund vill säga. Embla och Ankan älskar den 2 dm blöta sörjan och det är ju kul för dom.
Lite januariklappar åt mig själv muntrade upp lite. Lite. En stavmixer. Har aldrig tidigare haft någon och inte ens provat. Nu undrar jag varför och skulle helst mixa såser och soppor av precis allt.
I vilopauserna mellan mixutbrotten funkar en mugg kanelte. Nyupptäckt. Jättegott!
Besök på Biltema resulterade i lite bilnödvändiga saker, men även i en sån här. Söt. Bärbara datorn behövde en trådlös mus och den här är så fiffig att man stoppar in usb:n i själva muskroppen när datorn transporteras.
ELändesGiganten hade en liten digital fotoram i nyckelringsformat och med klocka. Där bor Troja och även om det gjorde ont att ta fram bildspelet, så är det fint att alltid ha henne med. Bilderna blir riktigt bra, vilket inte framgår av fotot.
En radio bytte också ägare från affär till stuga. En konstig svart sak som kan inget eller allt, beroende på hur man ser på saken. Den har ett aux-uttag, där jag kopplar min mp3-spelare, en kortläsare för annan mp3-musik/ljudböcker och ett usb-uttag som inte är bra till något, eftersom den inte kan läsa från såna minnen direkt, vilket jag trodde när jag köpte radion (har blivit lite bortskämd med usb-porten i bilen....) i övrigt är den bara en svart låda utan klocka och kontroller på själva radion, bara via en fjärr...
Med bilen, Sockerpinglan, planterar jag förresten träd - Kia är med i ett C02-kompensationsprojekt. 10 träd har det blivit nu och det lär rulla på fort. Jag hoppas att det är en bra sak.
Och nu kan det få bli bättre väder, tack.
Ledig torsdag | 2009-01-15 |
Mobilkamera
Jobb i helgen innebär denna vecka torsdag och fredag ledigt. Det är bättre att ha ledigheten måndag och tisdag, för då blir veckan som kommer väldigt kort, men det här går ju också. Jobba är kul, ledigt är skönt.
Efter en tur till Uppsala, där Sockerpinglan tvättades och förseddes med skålmatta i skuffen, mat inhandlades (oxfilé till hundarna och märgben till matte) ...oj, tvärtom då, så åkte vi till Anksjön.
Överallt har snöovädret i december ställt till det. Stigen var inte så lättframkomlig som tidigare, min tele2täckning har blivit usel - tidigare var den hyfsat ok - och inte ens min omklädningshytt ;o) här lämnades ifred.
Skäggiga Embla mår gott i all päls, nu när det blivit kallare igen och snön faller tätt. Bara ögonbryn och klor har knipsats på och det får räcka för nu.
Ankan får bra fäste i ryamattan när de båda rumlar runt och vem vill missunna henne det?
Posera går ju bra, anser de båda, men helst inte se rakt in i otäcka kameran, ens fast den bara är en liten mobil.
Rödnäsan är fin. Mycket pussvänligare än om den varit svart. Så det så. Om längtan till svart nos blir allt för stor, tja, då är Emblas tutknapp högst förträfflig den också.
Väl hemma föll mer snö, Ankan kletade ner mattan i köket med sitt märgben och Embla gömde sitt. Var? VAR??? I sängen? I soffan? Tja, det visar sig i sinom tid.
En blåsig lördag | 2009-01-10 |
Mobilkamera
Igår var solen framme hela långa dagen, även om den stod lågt. Månen, snart full, vilade sig lite mot talltoppen här, på sin färd runt jordklotet.
Idag, däremot var det mulet och väldigt blåsigt - en skogspromenad kändes som ett bra alternativ.
Mobilen ville inte låta en enda hundbild fastna, men bryggan vid Trojas sjö ligger där den ligger. Som jag längtar efter att få ta årets första dopp!
Vi gick den långa rundan längs med sjökanten. Mestadels var det skridskobana pga av det höga vattenståndet tidigare i år.
Inte så lätt att hålla sig på benen. Hundarna gled omkring som två bambies och hade ruskigt roligt, medan matten stapplade stelt som en gammal reumatisk 99-åring.
Vi hittade en rävlya också, många in- och utgångshål. Synnerligen intressant, upplyste hundarna. Inte ens den dög dock att ha med på bild, fast den låg helt stilla...
En sån liten goding! För den som kanhända undrar varför jag har skaffat en diesel och inte en etanolbil, nu när jag ändå bytte, så är jag ingen vän av etanol som drivmedel. Miljövänligt är det nämligen INTE, framför allt inte framställningen. Biogas hade varit det enda tänkbara alternativet för mig. Och då ska man veta att den enda tankstationen längs min jobbväg ligger INNE i Uppsala. Biogas är inte lösningen på drivmedelsinfernot heller. Den räcker helt enkelt inte. Den här dieselbilen luktar inte ens diesel - man har kommit långt med reningen där - och den drar 0,5 liter per mil på sin höjd. Tänk, den luktar inte ens när den startas och dieseldunkar på tomgång. Det gjorde då bensinbilarna jag hade och inte måttligt heller.
Vår, närapå | 2009-01-09 |
En riktigt varm och solig dag, så skönt! 4 grader plus och genast kom jag att tänka på forsen vid Emblas damm - måste dit och kontrollera hur den skötte sig.
Nja, riktigt har den inte kommit igång, men isformationer fanns där ändå.
Det var svåråtkomligt, halkigt längs sidorna och kallt att krypa på knä... så det blev inte några direkt inpå-bilder.
Inte något ljus som föll heller, solen stod för lågt.
Men is fascinerar alltid, åtminstone mig. Den kan se så skir och spröd ut, som glasklockor...
...eller tjock och fet som på bilden ovan.
Eller så är den bara ett helsike på stugtrappen eller på nattsvarta morgonrundan med hundarna, lömskt dold under pudertunt snötäcke. Fast - isens vackra sida förlåter alla vurpor!
Embla är riktigt raggig nu. Det får hon fortsätta vara, därmot ska sikten förbättras i morgon. Luggen växer som ogräs på henne.
Det här odjuret hittade vi också. Ett snabelskägg står på två ben och betraktar nyfiket sin omgivning.
Trettondag | 2009-01-06 |
Mobilkamera
Kattskrället Tassel snodde på huvudet, just när mobilfotot togs. Han inspekterar fågelbordets bevingade läckerheter, men tycker att stugvärmen är skönare.... och Kaspar brys sig överhuvdtaget inte. Han sover nästan dygnet runt den här årstiden. Det syns på hans midjeomfång...
Hans mattes midjeomfång har också tilltagit under vintermånaderna och när hon till slut hade fyrlingar liggande skavfötters i före detta midjeregionen var det dags att göra något åt saken. Så barnkär är hon inte...
Bara för att det låter så galet, så kändes det nödvändigt att testa: Atkins metod. Bort med alla kolhydrater i ett inledningskede, men en massa protein och fett. Mmm, inte så dumt.
Nu tycker jag emellertid att den stackars lilla valnöten ovanför ögonen behöver ha lite annat socker än det som bildas vid fettnedbrytning och därför får lite mer kolhydrater än rekommenderat slinka ner, men resultatet är ändå överväldigande. Och så gott jag äter sen! Så mätt jag är mellan måltiderna!
Mina krukväxter är en sorglig historia. Men då och då händer under. Jag råkade bryta av en "gren" av en nästan död pelargon och stack lite förstrött ner den i jorden igen. Glömde bort det hela tills jag plötsligt såg att den överlevt. Vilket jäklar anamma en del växter har!
Lilla Sockerpärlan ska strax ut och motioneras - det är mer uthärdlig temperatur idag. Igår var premiärturen till Spånga och hon gick så fint, så fint! Idag är det ledigt igen, men sen kommer vardagen åter.
Och så har hönsen börjat värpa igen! 3 kokta ägg med majonäs och några oststavar - det blev ett bra litet mellanmål! (Hm... efter vänligt påpekande ska jag förtydliga mig något: majonäsen och osten värptes inte fram av hönsen, utan av kylskåpet. Äras den som äras bör!)
Ha en fin Trettondag! :o)
Godnatt C5 - välkommen Cee´d! | 2009-01-03 |
Så kan det bli, när egentligen högt älskad C5 bara ställde till det hela tiden. Det värsta, den Grisiga Matronan lyckades med, var att göra min Anka rädd att åka bil. Citroën C5 har en fin finess: bakrutan kan öppnas separat. En höstligt regnig dag exploderade samma ruta och från den dagen är bilar inget roligt alls. Ankan, kära Ankan, som somnade djupt redan 1 km från uppfödartryggheten, under hämtningsdagen... och sen glatt äntrat skuffen som för henne betydde: "OJ, spännande, vart ska vi? Hinner jag sova? Snaaaaaark.."
- har gjort att jag numera har en en flåsande hoffetjej därbak, som alltid måste övertygas om att det faktiskt nog kan tänkas gå att åka en bit i alla fall.....
Bilbytet har inte ändrat detta, men hon finner sig trots allt, den blonda skrällan och väl ute finns inga bedrövelser kvar. Men det är synd att det skulle bli så, så mycket tid man som högt värderad hund på Spånga, 10 mil bort, trots allt måste ägna bilen.
Bilen är ny. Helt ny. Med ångest såg jag km-räknaren växla över till miltal...... oj, fort går det att rulla kilometer!
Vidare är bilen ett klipp ekonomiskt och den är en diesel. Måtte jag aldrig vara så utarbetat trött att jag sätter fel pumpmunstycke i tanken! Fast det underlättar att tanklocket sitter på fel sida- väldigt bökigt att hamna rätt på bränslestationerna!
Bilen har en massa fiffeluriga egenskaper och det bästa är USB-uttaget. Kör över ljudböcker och musik och voilà! Dessutom ett AUX-uttag, så att vilken annan utrustning som helst kan kopplas in.
CD-porten tycker om mp3 också och så finns kylning av drycker i handskfacket. Det sista hade jag även i C5, men så slutade luftkonditioneringen att fungera, liksom tusen andra saker....
Jag älskade min C5 för alla finesser, framför allt hur den gick att hissa upp vid oländig terräng men vet nu att ska man ha en sån bil får man byta upp sig ofta, eller inte köra mycket alls. Oj, vad den kostat i reparationer! Det finns C5-forum på nätet och... läs inte där om ni inte vill gråta blod. Eller gör det om ni funderar på This Very Peculiar Car With Functions That will not Function.
Under mellantiden hade jag en hyrbil, Ford Fikus. Passade mig inte alls men bra att jag fick testa, för jag var lite nyfiken på en sån. Sätena obevekligt hårda. Kian, däremot, har hårda säten den också, men de anpassar sig strax efter föraren, liksom tempurkuddar.
Låtom nu hoppas att Kia Cee´d, med sin enorma nybilsgaranti på sju år eller 15 000 mil håller vad den lovar för!
Låtom oss också hoppas att Ankan snarast kommer ur sin bilåkarskräck.
God fortsättning | 2009-01-02 |
Mobilkamera
Hoppsan, konstiga färger blev det med nya mobilen - så såg de inte ut i PS. Men att det är kristallklart vackert och djupfryst hemskt framgår ändå.
Influensan/förkylningen har bitit sig fast ordentligt - så blir det när man inte kan bada i den lockförseglade sjön! Hundarna får inte så långa utestunder, men rejält med motion - den delen klarar de så bra själva. Här är vi vid Trojas sjö, fast från andra sidan- då behöver jag inte gå så långt. Nu ligger isen bergsäkert och de får lov att vara en bit ut.
Längst till höger på bilden ligger badplatsen.
Korta koppelturer bortivägen blir det också och här möter Silverkatten upp, precis som han redan gjorde på Trojas tid. Ankan brukar dra Silverkatten i svansen, men sen är det lugnt. Han bryr sig inte det minsta.
Sen är det sängen och på sin höjd lite läsning en stund - mycket sova, surar Ankan, men som den hoffe hon är, finner hon sig snällt och njuter av att bli ompysslad och omkramad.
Gott Nytt År! | 2008-12-22 |
Några dagar senare.... förkylt var det här. Eller snarare en Flunsa till julklapp. Heldäckad och inpackad som en kåldolm, både i sängen och de stunder hundarna trots allt måste ut.
Ett par dagar innan den fina julklappen var det dock strålande väder, den första dagen på länge som solen verkligen var framme. Kors i taket hade vägen ner till Trojas sjö blivit röjd från alla träd, men nu är den nya bommen stängd. Skaren gick bra att gå på, så några extra meter gjorde just ingenting, ialla fall nu när det inte går att bada utan att släpa ner en ishavsborr...
För hundarna är snötäcket som trots allt ännu ligger härligt. Närkontakt, rullningar och njutningsfulla gnagstunder.
Isen ligger stadig och tjock, men hundarna får endast lov att vistats i strandkanten.
Men där kan man ha mycket skoj om man är ett Ägg.
Ett Skägg med, för den delen.
Detta är nu inte vad det ser ut att vara........ endast beviset för att Ankan och Balansen är två vitt skilda företeelser.
Galopphästar är de däremot båda två.
Några pengar springs inte in, men en massa glädje.
Tillgången på dryck ligger på is. Besvärligare för Embla som gärna slaskar mycket vatten.
Ankan är nöjd med att sola sig i sin egen skönhet.
Trots den fina dagen, var ljuset på upphällningen, vilket verkligen syns på bildkvaliteten.
Embla, när hon har sin babianmin....
Sån har tallen här sett ut många år, men växer tappert vidare.
En vattensork eller mink bor under en av de upp- och nervända båtarna här och för hundarna är det
vidunderligt spännande.
Med ett Hopp om Ett Gott 2009 stänger vi butiken för Grisbilsfiaskoåret. Hälsningar Kåldolmen, Embla och Ankan.
Så var det jul, snart då | 2008-12-13 |
Det regnar varenda dag och snart har snön härhemma fått ge sig den också. Åkrar och fält ligger under vatten och det är mörkt ute dygnet runt. Luciadagen var ett kort undantag, åtminstone vad regnandet beträffar. Minusgrader men inte den blekaste vintersol ens. Öregrund blev dagens utflyktsmål.
Här fanns ingen snö alls och kameran ville inte vara med på noterna ett dugg. Vi gick bland de små smyggränderna och inte en människa syntes till.
De sneda, vinda små stugorna är som alltid väldigt charmiga i vilket väder som helst.
Tomma, öde gator. Annat är det på sommaren här i Öregrund.
Nästan alla båtar var uppe på land, men den här låg och skvalpade. Ser snabb ut men en aning dragig så här års kanske.
På de långa betongbryggorna och och piren ut mot dem, kunde hundarna springa fritt. Av Ankans uttryck att döma, rörde sig visst något på land i alla fall.
Eller om det var storskrakarna som drog till sig intresset.
Den lurviga skäggpumlan skulle visst behöva sig en omgång på köksbordet.
Färjan har snart äntrat Gräsösidan. Jag hade gärna åkt över dit, men det var lite för sent på dagen.
Ankan roar sig med mina vantar - men önskar nog att de varit en katt istället.
Embla är inte alls med på vantleken idag.
Matte, du då?
Färjan har återvänt. Vintertid används bara den ena, tror jag. I semestertider går båda i skytteltrafik.
Den här gatan sprang Tjorven och Pelle uppför, när de letade efter Melker som försökte rädda sommarhuset på Saltkråkan. Fast då var det grusgata och det var det fortfarande när jag var liten.
Alla sjöbodar är något annat än just bodar. De flesta har blivit pizzerior.
Bräckvatten - Embla dricker, Ankan avstår.
Mattes färgklick i tillvaron.
Här stannar vi alltid till - klipporna är vackra med sina små vresiga tallar och så vattnet. Just här gör det inte så mycket att det inte finns ljus, det är fint ändå.
Populärt träd.
Göranssonska villan måste vara med på ett hörn vid varje Öregrundsbesök. Det är den där övervåningen kan göras om till en massa smårum endast genom att dörrarna däruppe ställs upp mot varandra på ett sinnrikt sätt.
Klockan är inte mycket, men ljuset säger annorlunda.
Vi rantar oss hemåt och väntar in våren.
Snodd bild nånstans ifrån, därför så liten tumnagel. Men sån ser den ut, Schnauzerstugans nya trumfkort. Kia Cee´d 1,6CRDI EX Sporty Wagon.
