Jag såg att jag hade ett par extra semesterdagar att ta ut och äääääääntligen kunde jag då styra kosan mot det underbara Halland igen. Sommarvarmt och vackrare än någonsin var det. Ätran låg stilla och blänkte i solskenet. Ja... det vill säga, tills fyra glada hovawartar vände upp och ner på tillvaron. Mor Alice och dotter Inez är nog stolta att kunna visa upp sitt paradis.

Inez visade Ankan att Kanadagäss är väldigt trevliga små fåglar att stifta nära bekantskap med.

Det svalkar gott i vattnet, även om det kanske är smartare att ruska sig uppe på land.

Såhär. Helst väldig nära kameraväskor och linser och mattar. Embla badade inte och uppskattade visst inte gratisduschen så mycket heller, av blänget att döma.

Vi gick en vacker sväng därnere längs Ätrans strand och sen upp genom blommande hagar. Sommaren är verkligen något speciellt ändå, även om det just nu, när jag skriver detta känns i varmaste laget med nära 30 grader.

Första omgången vall har redan slagits.

Det blev bad även nästa dag. Då for vi till Måssjön och både inledde och avslutade turen med vattenröj.

Alice och Inez tävlar om att komma först till den utkastade pinnen. När inte lejonen Elli eller Sanni är med, har de ju faktiskt goda chanser båda två! :o)

De slarvmajorna brukar däremot lämna kvar pinnarna i sjön. Ankan tar oftast med sig sina upp på land.

Men Mona-Stinas glädje blev stor, när hennes båda hönor faktiskt apporterade den här frisbeen av tyg.

Alice, mäkta stolt, får tag i den före sin dotter som surt håller sig i bakvattnet.

Och den här gången hjälpte inte heller ett överraskande påhopp, utan Mona-Stina kunde plocka frisbeen direkt från sin championhöna.

Efter badet blev det en runda längs skogsvägarna. Varmt men roligt, tyckte Ankan.

Fikakorgen var med vid alla utflykter. Hundarna fick leta godis under tiden.

På måndagen besökte vi en bokskog. Tyvärr var det mulet, så den kom inte till sin fulla rätt, men var väldigt vacker ändå.

Embla, iförd i sitt nya fina knutna halsband - tack igen, Mona-Stina! - hittade ett intressant hål att stoppa ner huvudet i. Där blev hon kvar en stund, spännande måste det ha varit.

De andra grisarna hittade en annan sorts håla..............

Och att grisar uppskattar gyttja i värmen är ett väl känt faktum.

Den svarta modern var orolig för att gyttjan inte skulle räcka som utsmyckning och löste problemet genom att pryda sig med vackra boklövsörhängen.

Ankbror Attis skulle komma på eftermiddagen och då gick det faktiskt inte för sig att presentera tre stycken dyngbaggar. Ett dopp i en mycket vackert belägen sjö räddade situationen.

Godissök under vattenytan. Både torrfoder och en tappad ostbit satte hundarna på svåra snorklingsprov.

Ihärdigast och den som gav upp sist var madame Skäggtryne.

Ankan roade sig snart med annat. Som att sjunga sommarvisor för morsan, t ex.

På andra sidan Björkasjön låg denna lilla röda stuga. Där kunde man ju tänka sig att bo.

Sjön ligger i ett naturreservat och en gård mitt i hade dessa inhysningar. Hu, grymtade dom och rultade iväg, när de fick syn på mig.

Överallt dessa stenmurar, som trots att de ofta inte är mer än en, två stenrader breda, ligger så väl att de håller många, många år.

Efter första förskräckelsen bjöd kultingarna både på flin och nyfikna långtrynen.

Sen kom då Attis till Murarstugan. Nyfiket undersöker han nymfkakaduorna Pelle och Märtas voljär. Snäll som han är i sinne och hjärta hade han nog gärna lekt lite med dom. På ett attisvänligt sätt. Ankan och han må vara lika utseendemässigt, men Ankan hade nog stolt demonstrerat snabbaste sättet att fjäderplocka en papegoja....

Alice håller ändå ett vakande öga på ätteläggen.

Det bekommer inte Attis ett skvatt. Frimodigt stegar han in i Bastun, där han föddes. Undrar om han kommer ihåg hallen där alla valpar lekte och hade skoj?

Nyfiken skalle stoppas in i själva förlossningssalen.

Den varma och kvalmiga luften beredde väg för ytterligare ett hunddopp. Vi var lata och tog bilarna ner till Ätran.

Man ska inte glömma att stänga någon bildörr, när Embla finns i närheten. Den glada svanskroken visar att godispåsen på golvet i framsätet nu är ett minne blott.

Attis njöt i stora drag och var också den som drog igång lekarna. Ankan var med på påhitten men tröttnade fortast denna gång. Både Ankan och Embla är skendräktiga och inte fullt lika lättroade men Attis flinar belåtet i mjugg.

Puss på dig syrran och upp med humöret!

Brorsor, asså!

Syrror, asså!

Kanske morsan är roligare då.
Nä... var hon ju inte, direkt...

Godisletande, alltid en höjdare. Två nosar och fyra ögon ser bra ihop!

Surmulen tjuv får minsann vänta på sin tur...

Avfärdsdagen: vi ska åka "Hallands vackraste väg" men rastar först hundarna ordentligt i skogen. Det var ett fint ställe, med ängslyckor som öppnade sig och ljusa björkar som inramade bäckar och diken.

Molnen såg så mjuka ut, skulle vilja ha just dom till fyllning i sängtäcket! :o)

Vi drack medhavt fika vid en gammal torpruin, där ljugarbänken fanns kvar att vila vid. Det var fint! Hallands vackraste väg förblev ofotograferad denna gång, för om sanningen ska fram, så är hela denna trakt av Halland så vidunderligt skön, att just denna vägen faktiskt inte utmärkte sig alls. Själv uppskattar jag mer när man åker på de smala vindlande vägarna och landskapet böljar fram i berg och dalar. Men nu har jag sett den i alla fall. Precis på andra sidan Ätran går den och på ett avsnitt längs vägen ser man den plats vi brukar hålla till på när vi går ner från Murarstugehållet. Där, på det vanliga stället, avslutades också vår vistelse denna gång. Sen var det bara att packa bilen och puttra iväg hemåt.

Jag glömde mig denna gång igen och tog mest bilder på hundtrynen och svansrumpor, ser jag när jag går igenom bilderna. Hur vackert det är runt omkring - det upptäcker man nog kanske bäst på egen hand.

Tack, Mona-Stina, för att vi var välkomna ner ett par dagar igen. Det var så avkopplande, precis vad jag behövde efter vårruschen på Spånga.