Så har man knutit ihop sommarlovssäcken då. Semestern började med Halland och slutade med Thailand. Kan man tro. Fast det här är Vättern strax före Gränna och vårt rastställe på väg ner till Murar´ns i Halland.

Stranden består av underbart blankslipade stenar, som rullar undan där man går, men inte gör illa någon hundtass. Det regnade precis före och efter vår rast, men just här var det uppehåll.

Nästa dopp blir några timmar senare på det numera så välbekanta badstället i Ätran nedanför Mona-Stinas.

Rent och klart vatten trots att det ser så svart och outgrundligt ut.

Vill man inte själv kliva ner i vattnet med sin kamera blir det oundvikligen flygbilder. Men Inez är vacker ändå.

Närapå lika skön som en anka.

Den alls icke ömma modern flinar belåtet - båda telningar befinner sig i vattnet och hon får vara ifred.

En sån här färg kan bilden få när man blippar på fel blapp (för att uttrycka sig på ren Gällsåsanpassad halländska. ;o))

Fortfarande är fel blipp iblappad, men här ser det rätt snyggt ut. Men det var oändligt mycket vackrare i verkligheten.

Innan vi gick ner till Ätran med hundarna bjöds jag på en delikat paella och det var bara början på den mathållning som fick en halvtjock ankmatte att några dagar senare rulla hem som ett vietnamesiskt hängbuksvin.

Tidigt nästa morgon gick jag och hundarna ner till Ätran igen. Inga hallon här inte utan björnbär i massor. Nästa vecka är de svarta och söta. Den smala vägen ner mot Ätran är kantad av björnbärssnår och även om Torkan med stort T gjort dem mindre än vanligt, så fanns det massor.

Varje gång vi går här säger Mona-Stina: "Jag bor vackert - det gör jag." Och det måste man hålla med om att de gör, hon och hennes Erlandsson.

Den lilla körvägen kan man gå ner på till en av de små badplatserna. Här är det turistfritt och underbart. De mättade augustifärgerna är lite tidigare än vanligt.

Detta är en vik av Måssjön.Vi står på en rastplats och inväntar Gull-Marie och hennes två leonberger Elli och lilla Sanni. Idag ska turisten från Uppland få bekanta sig med den bokskog som finns på andra sidan den här sjön.

Måssjön är stor och mycket vacker. Den här bilden har jag lagt in som bakgrund för tillfället. De som sitter med bredbildskärmar får väl se den upprepas i kanten ett par gånger, kan jag tro, men livet är hårt och det är bara att bita ihop. ;o)

Något vackrare än bokskogar finns inte, särskilt i vitsippetid, när boklöven har den där sällsamma gröna nyansen som gör att världen blir magisk.

Men det blev inte som tänkt... och då pratar jag inte om att det var fel säsong för vitsippor.

När vi kom ner till vattnet, ramlade alla hundarna glatt i - precis som vanligt. Strax därpå rusade lilla Sanni upp lika fort igen, och började pipande rulla runt. Först trodde vi att hon fått en kvist i rumpan eller något ditåt, men strax därpå började den ena efter den andra av hundarna att bete sig likadant. Som galningar rusade de runt, rullade sig och pep hjärtskärande. Det var hemskt att se och inte förstå... tills de visade sig, jordgetingarna. En av hundarna, troligen Sanni själv, hade råkat röra upp ett bo och alla hundarna överfölls av ilsket surrande små illbattingar.

Snabbt fick vi retirera och bege oss tillbaka till bilarna och åka till det vanliga badstället en bit bort. Getingarna hängde envist på och jag själv som är överkänslig mot getingstick fick vara extra försiktig. Det visade sig sedan att det var fråga om bin, de stack, lämnade kvar sina gaddar och dog sedan. Mona-Stinas fäll i bilen innehöll flera stycken som inte synts i de tjocka pälsarna. Jag hade kortisontabletter med som vi portionerade ut till alla utom till Elli, som var den enda som verkade ha klarat sig helt.

Hon var också den enda som med stor glädje kastade sig ut i vattnet efter sina älskade grenar.

"Sanni, kom igen - det är härligt härute!"

Men stackars lilla Sanni satt bara olyckligt på bryggan och tittade på och däremellan pep hon ledset och ville tillbaka till bilen.

Trots att vi för hundarnas skull försökte vara lika glada som alltid var det svårt. Gull-Marie blev med all rätta mycket orolig, inte så mycket för sticken, som för att en liten lättpåverkad valp som Sanni skulle bli rädd för allt som surrade framöver.

Men tack och lov blev det bättre när medicinen tog bort klådan och smärtan och efter en stund började lejonungen bli sitt vanliga jag igen.

Alla hundarna utom Elli hade blivit ordentligt låga och när det sen började lossna stannade vi en bra stund till, så att badstället inte skulle bli ett traumatiskt minne för hundarna.

Elli, som inte hade den svans av hundar efter sig så som hon var van vid, lyckades ändå roa sig själv.

Hon var dessutom den av hundarna som hittade allt det utlagda godiset under vattenytan - Elli räds inte att stoppa ner snytet under vattnet.

Det hemska äventyret slutade väl och ingen av hundarna verkade ha något extra obehag av surrande bromsar och andra flygfän under de följade dagarna.

Hemma i trädgården på Rådmansgatan blev det - efter god lunch - päls- och klovård. Mest för att verkligen titta igenom pälsen och hud ordentligt för att upptäcka eventuella gömda bin. Men inte då. Även svullnaderna hade snabbt lagt sig efter kortisonet och alla hundarna var pigga och glada igen. Eller glada och glada... "hur roligt är det för en stackars hoffepoff att klippa klorna, va, matte..."

Elli tycker också att det finns lustigare ting i livet.

Men räcka ut tungan åt sin lilla olyckssyster, det känns mycket bra!

Den här bilden på den stackars olyckssystern finns med för att visa nätet kring trädet. Det och alla andra träd i trädgården inklusive benen till till trädgårdsstolarna är ordenligt innätande - just pga grund av samma lilla olyckssyster. En riktig bäver är hon!

Efter en mycket god måltid åkte vi till tisdagsträningen på klubben. Alla hundarna fick sig en portion träning, men jag tog inga bilder. Utom på Eddie här. Har ni sett en sån vacker hovawart som sitter med matte Yvonne? Nära på ankklass - det måste till och med jag erkänna!

Tisdagsträning innebär också korvgrillning och tipspromenad. Mycket trevligt var det och nyttig social träning för den sagolika ankan.

Del två och förklaringen till den här resans titel kommer snart.

 <<   Till dagen-index   >>